Ibland hamnar jag i långa diskussioner som specialpedagog med lärare om att skolan hjälper elever för mycket och att de inte blir självgående. För mig är detta en icke-diskussion. Som lärare ska vi stötta eleven och hitta den proximala zon där utveckling sker som bäst. Detta är det som gör läraryrket så intressant då jag endast i interaktion med eleven kan se hur jag kan anpassa undervisningen så att utveckling sker.Inom forskning kallas detta “zone of proximal development” eller kort ZPD. Inom KL finns det möjligheter att genom kooperativt lärande göra övningar svårare och utveckla kunskaper och förmågor långt mycket längre än vad eleven skulle klarat av själv. När grupparbetet även är strukturerat med hjälp av olika stöttningsstrukturer leder även det till utveckling hos eleven där du som lärare långsamt lägger över mer ansvar till eleven själv. Detta är inte att hjälpa eleven för mycket utan att undervisa på det mest effektiva och bästa sätt som går.