Under mina tio år som lärare har jag stött på många olika undervisningstraditioner. Jag har sett lärare som utbildats via seminarier på 60-talet bemästrat den sk. förmedlingspedagogiken till en nivå jag aldrig trodde var möjlig. Jag har sett lärare använda sig av olika former av grupparbete, allt från ostrukturerat samarbete och med mer målstyrda aktiviteter; hopplöst misslyckat eller med framgång. Länge undrade jag om inte det fanns ett bättre sätt. Vad fick vissa lektioner jag besökte att fungera så bra och andra inte alls? Jag såg ibland enskilda lärare ha magiskt strukturerade lektioner framför tavlan men trots det var jag inte nöjd. Detta var inte det jag letade efter.

Min tanke var att det måste gå att få elever att visa sitt lärande för andra, ingen kan väl lära andra bättre än den som precis lärt sig hur något fungerar? Men hur gör jag detta och samtidigt ta lärdomar från det som var bra med förmedlingspedagogiken? Jag började tidigt med att försöka ta det bästa av olika lärare jag såg upp till och kombinera detta men upptäckte att jag aldrig kunde mäta mig med en lärare med fyrtio års erfarenhet när det kom till steg-för-steg pedagogik. Det saknades något i min undervisning; eleverna.

När jag växlade fokus från vad jag själv skulle göra på en lektion och istället fokuserade på vad eleverna skulle bemästra tog jag nästa steg i min utveckling som lärare. Jag la mindre fokus på min egen planering och mer på hur jag strukturerade lektionerna för att maximera olika lärtillfällen i grupper. Jag tog tankar och ideér direkt från de stora pedagogerna som Piaget och Vygotskij och sökte praktiska råd i böcker. Jag började hitta min egen lärstil.

Som lärare började jag använda mig av den inre mentala obalans som råder mellan vad eleven kan och vad den inte kan. Jag började kalla denna inre obalans för ”kunskapsklyftan” mellan det eleven vet och inte vet. Frågan jag ställde mig var… Hur hjälper och handleder jag eleverna att överbrygga denna kunskapsklyfta på bästa sätt? Jag testade flera metoder och övningar, jag experimenterade… och i detta upptäckte jag något nytt; det intressanta var inte bara den kunskapsklyftan som fanns inom en individuell elev utan den klyfta som fanns mellan elever och grupper. Jag upptäckte styrkan i att en elevgrupp aldrig är homogen utifrån kunskaper och färdigheter. Denna obalans måste användas på något sätt! Det måste finnas en enorm styrka i att man kan och vet olika. Jag beslutade att jag måste kunna utnyttja och skapa ett sug hos eleverna att fylla kunskapsklyftan och obalansen mellan dem själva.

Frågan jag ställde mig själv var; Varför styr jag en grupp människor i samma båt utan att reflektera över hur alla kan bidra för allas gemensamma bästa? Inte konstigt att båten gick på grund ibland! Jag sitter där som ensam vuxen och styr höger och vänster utan att bidra med en gemensam riktning eller mål för var vi ska tillsammans mitt på ett stormigt hav. Det är klart några i båten började klaga på mitt ledarskap! Tur det. Tillbaka och tänka om.

Här började jag läsa artiklar på internet, jag sökte i böcker och letade information. Jag lyssnade på föreläsningar av pedagoger. Jag snubblade in på en undersökning från 2006 av Inger Hensvold där jag stötte på ett nytt begrepp. Vad är ”Cooperative Learning” var min första tanke. Jag har läst och bläddrat i de flesta grundböcker som finns om pedagogik utan att ha stött på just det begreppet tidigare. Det lät som allt jag letat efter och flera av de övningar jag hittade var precis likadana som de jag konstruerat själv i mitt sökande efter något bättre. Jag beställde böcker och läste forskning från Yoel & Shlomo Sharan, Bröderna Johnson, Spencer Kagan, Robert E Slavin, Wendy Jolliffe, Viljo Kohonen och Asko Leppilampi m. fl. Jag testade mig fram och upptäckte med detta mer och mer om mig själv som lärare. Jag fick nya begrepp och ord för det jag sökte efter såsom vikten av ett ömsesidigt beroende inom grupper och hur jag som lärare ska strukturera interaktioner mellan elever på bästa sätt.

Genom att läsa och prova mig fram upptäckte jag också att jag i mitt sökande hade förändrat min egen roll som lärare i grunden. Jag var inte längre en förmedlare av kunskap som stod vid katedern och dikterade villkoren. Jag var något helt nytt; en samtalsledare och kapten för en båt med människor som alla hjälpte till att få båten i land tillsammans. Jag förstod min nya roll; att förena människor och i gemenskaper brygga kunskapsklyftan tillsammans. Jag behövde uppmuntra och stödja strukturerade grupprocesser inom och mellan grupper och leda samtal och tillsammans formulera gemensamma mål så att vi alla arbetade för varandra. Jag behövde skapa förutsättningar att använda den otroliga spännande kraft som finns i en grupp att vi faktiskt är tillsammans. Jag förvandlades från en lärare till en ledare i en kooperativ grupp. Jag hade hittat hem.

På de senaste åren har jag letat efter kollegor via olika kurser och studier jag läst och på min arbetsplats som själv är i samma tankar och har börjat nätverka i närområdet samt inom och utanför Sveriges gränser. Precis som mellan mina elever har jag kommit till insikten att för att ett kooperativt lärande ska kunna fungera räcker det inte med att jag tror mig kunna eller förstå något. Jag behöver även ta lärdom av andra som har helt egna unika erfarenheter av undervisning och perspektiv jag själv inte har. Jag vill därmed tacka mina kollegor Jennie och Lisa för allt ni lärt mig!

Niclas Fohlin, 2016-06-30