Vi måste prata om skolan

Under de senaste åren har det pågått en debatt som åter blommat upp i skolvärlden och i media där en väldigt polariserad bild av skolan och lärare framställs. Politiker, lekmän och akademiker vill alla vara med och tycka om skolan. Bilden av lärare verkar vara att vi antingen står framme i klassrummet och förmedlar kunskap som eleverna tar emot, eller att vi släpper eleverna vind för våg i eget arbete där de själva ska hitta sin kunskap. Denna bild av lärarrollen och skolan är inte sann och att framställa läraryrket på ett sådant sätt är att göra både skolan och oss lärare en björntjänst. Det senaste inlägget är från Jonas Linderoth som i en onyanserad debattartikel skjuter från höften och ber om ursäkt för 90-talets ”flumpedagogik” som han anser vara orsaken till de sämre PISA-resultaten. Och ja, under 90-talet infördes alldeles för många reformer alldeles för fort med alldeles för lite stöd och resurser till lärarna. Men istället för att kritisera implementeringen ställer han ord som stimulera, stödja och handleda mot berätta, förklara och instruera som om dessa inte kan existera sida vid sida i lärarrollen. Enligt Jonas och flera andra är jag antingen en lärare som finns vid sidan av eleverna som ska lära sig själva eller så är jag en förmedlare som står längst fram i klassrummet och ger kunskap som eleverna passivt tar in. I flera debattinlägg beskrivs det att vi som lärare lägger över allt ansvar på eleverna helt utan stöttning i Jan Björklunds ”flumskola”. Eller så skrivs det att läraren har katederundervisning där det finns ordning och reda och eleverna ses som passiva objekt. 

Vår syn på lärarrollen är betydligt mer nyanserad än så. Att polarisera lärarollen på det sättet skapar bara större klyftor och mer missförstånd. Debatten som den är nu bidrar inte till att utveckla skolan utan leder snarare skolan på villovägar vilket ger plats för ny pseudovetenskap. Vi behöver få bort myten om att det bara finns två sorters lärare – den som har ordning och reda och förmedlar kunskap och den som står vid sidan av och låter eleverna klara sig själva. Vi behöver också få bort tanken att ett tyst och lugnt klassrum per automatik är ett lärande klassrum där läraren har kontroll, och ett klassrum där det sker rörelse och konversationer är ett klassrum i kaos där lärande inte sker och läraren saknar kontroll. Lärande är så betydligt mycket mer än att bara befästa kunskaper och kontrollera dessa och lärarrollen är så mycket större än dessa två motpoler.

Martin Lackéus skriver en bra replik där han visar på den mer komplicerade bilden av lärarrollen, problematiserar PISA och lyfter fram lärares balansgång i klassrummen. Han lyfter det vi har funderat mycket på – varför måste vi pendla fram och tillbaka så långt åt varje håll? Måste det vara svart eller vitt? Om för mycket frihet och för lite struktur inte fungerar, varför måste vi tillbaka till katederundervisning, mer kontroller och tanken att elever ska vara tysta och bara ta emot kunskap? Var är forskningen som stödjer att katederundervisning är bäst? Det måste inte vara antingen eller. Jonas Aspelin beskriver det som en tredje väg för skolan och menar att låta elever lära av varandra inte behöver innebära att man släpper eleverna lösa – utan kan istället vara att man är oerhört strukturerad och ger eleverna all den stöttning de behöver för att utvecklas till tänkande, kreativa, ansvarsfulla individer. Det går att bedriva strukturerad undervisning där läraren är en tydlig ledare och samtidigt låta eleverna lära i ett socialt sammanhang där de lär av varandra – och allt på en vetenskaplig grund. Det är just detta vi förespråkar med denna blogg och det är just de många lärare gör i sina klassrum – och det fungerar!

Tyvärr ser vi inte detta i debatten och det är dags att vi lärare tar plats och visar på den balans mellan kunskaper, färdigheter och attityder som behövs i skolan – och visar på de goda exempel som finns. Eleverna behöver en varierad undervisning. De behöver få faktakunskaper, lära sig läsning och att räkna, men de behöver också få öva på sociala färdigheter och samarbete. Det går inte längre att ha en statisk syn på kunskap och låtsas som att världen utanför klassrummets väggar inte finns. Kunskap existerar inte i ett vakuum. När vi lärare rör oss i skolan är vi bland levande, tänkande, kännande individer, vilket påverkar hur vi undervisar. Hur pedagogiken från förra seklet ska vara ett svar på framtidens utmaningar i skolan har vi svårt att förstå. Barn som växer upp idag har helt andra förutsättningar och en helt annan verklighet att förhålla sig till än den de flesta av oss som är verksamma i skolan idag hade när vi växte upp. Vi måste utgå från de elever vi har idag; hur de lär sig, hur de kan utvecklas som mest och vad som kommer att krävas av dem under deras vuxenliv. Därför måste vi grunda vår undervisning på forskning och beprövad erfarenhet och inte debattartiklar och slagord som ”mer ordning” och ”mer kunskap”.

Vi behöver diskutera och ha en debatt om skolan. Men debatten måste ledas av dem som har kunskap om hur det faktiskt ser ut i klassrummen – oss lärare.

Jennie, Niclas och Lisa @ kooperativt.com

6 thoughts on “Vi måste prata om skolan

  1. Elisabet Henriksson skriver:

    Åhh, tack snälla för att ni sätter ord på de tankar jag haft senaste dagarna! Huvudet på spiken! Delar och hoppas mina kolleger läser och reflekterar så diskussionerna i arbetslaget tar ett steg framåt och blir konstruktivt. Det måste ske för barnens skull!!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s