Fsk-Lisa berättar om hur hon jobbat med Kooperativt Lärande i förskolan!

På min avdelning med barn 3-5 år har vi nu i 8 veckor haft ”veckokompisar” (motsvarande lärpar). Veckokompisar håller ihop en vecka och sedan byts de ut till nya (i vår tänker jag byta till “superkompisar” som håller i två veckor!). Dessa veckokompisar har suttit bredvid varandra på samlingen, samtalat kring teman, gått med varandra på utflykter, genomfört korta uppgifter tillsammans samt haft en förmiddag per vecka med gemensam fri lek. Lär-par i förskola är ett fantastiskt verktyg för att stärka relationer i gruppen, utveckla språk och kommunikativa förmågor samt träna på samarbetsfärdigheter.

Hur vi använder oss av lär-par

Vi delade upp barnen efter ålder i en äldre grupp och en yngre grupp liknande kompishjulet. Dessa yngre och äldre kombinerades sedan för att bilda veckokompisar (par). Vi gjorde på det här sättet för att säkerställa att det blev heterogena par som här baserat främst på ålder men med en tanke kring social och kommunikativ förmåga.

Kompisarmband och lista hur veckokompisar bildas med två likadana färger på två par

Varje tisdag har vi samlingar kring vårt värdegrundstema. När barnen kommer in till samlingen får de sitt kompisarmband vilket gör att de tydligt kan se vem som är deras veckokompis. Barnen får gå runt och hitta sin veckokompis för att sedan sätta sig ner tillsammans på mattkanten. Grupperna är uppdelade så att två veckopar har samma färg men olika antal pärlor på armbanden vilket gör att om ett barn är borta samverkar de tre barnen som har samma färg på armbanden.

Tillsammans i veckoparen använder vi oss av strukturen EPA för att behandla frågor utan bestämda svar. För att lära sig att sitta med varandra fick barnen första veckan träna på att sätta sig knä mot knä med sin veckokompis och träna på att vända sig tillbaka in mot mitten när de pratat färdigt. Vi gjorde några korta övningar för att få igång samtalen och lyfte sedan svaren i helgrupp.

Ett par som samtalar enligt EPA med knä-mot-knä

EPAn genomförs med samma struktur vid varje samling:

1. Varje gång en ny fråga presenteras för gruppen presenteras den först öppet för att sedan lägga fokus på tänkandet.
2. Frågan ställs igen samtidigt som läraren visar med hela kroppen hur tänkande kan se ut. Barnen uppmuntras att tänka, stänga ögonen om de behöver och fundera på frågan i 10 sekunder.
3. Därefter får barnen instruktionen att vända sig knä mot knä och får sedan frågan igen.
4. Pedagogerna rör sig bland barnen för att hjälpa till vid samtalen och höra barnens tankar.
5. När paren har samtalat färdigt lyfts några eller alla svar i helgrupp.

Ett barn visar att hen fått svara med en orange oktagon!

För att fördela ordet använder vi oss av knappar som delas ut till varje enskilt barn eller till gruppen enligt strategin Slumpa fråga. Läraren drar knappar ur en låda och benämner färg och form, ”är det någon som har en orange oktagon?”. Om barnet som får ordet inte kan eller vill svara kan hen välja att:

1. säga pass och sträcka fram en stopphand…
2. …eller få hjälp av sin veckokompis att berätta.

När samlingen är slut får barnen i sina lär-par lämna tillbaka armbanden och välja en gemensam aktivitet de vill ägna sig åt fram till lunch. Vi använder oss av en aktivitetstavla där barnen kan se de olika områden de kan leka och de får välja genom att sätta dit en ”veckokompis-lapp” som är parets gemensamma.

Barnen har på sex veckor blivit trygga med hur de ska sitta i sina samtalspar, lyssna in de exempelfrågor som läraren använder samt välja en gemensam lek efter samlingen. De har blivit väldigt bra på att formulera sig så att kompisen ska förstå va de tycker och använder sig av termer som ”jag tycker..” och ”vad tycker du?” samt kan lyfta i helgrupp sina tankar genom att säga ”Vi tycker…”, ”Vi sa…” och ”Vi vill..” Detta är kunskaper och färdigheter de kommer ha nytta av hela livet!

På bara några få veckor har vi sett hur barn som inte haft språket eller modet att prata i par eller helgrupp börjat kommunicera mer. Detta sker både i veckopar och i helgruppen! Vi kan se hur barnen har fått upp ögonen för att leka över åldersgränserna och kan leka med alla på avdelningen. Vi har fått mycket positiv föräldrarespons från framförallt de barn som är nya på avdelningen där föräldrarna säger att varje gång de möter ett barn från avdelningen utanför förskolan blir barnen snabbt inbjudna i leken oavsett ålder och att de inte har upplevt att det har varit så tidigare.

När jag började med veckokompisar tog det en evighet att samtala och välja en gemensam aktivitet på tavlan. Vissa barn sa “nej, jag vill inte!”. Nu kan de alla snabbt komma med förslag på gemensamma lekar och kan även ge efter för vad veckokompisen vill leka med. Ofta kommer de med lösningar som “ok, du får välja först och så får jag välja sen”. De har lärt sig att hjälpa till, anpassa sig och hitta lösningar på hur de kan mötas utefter varandras förmågor och intressen. Vi kan se hur barnen har utvecklats fantastiskt mycket i sin sociala förmåga och hur glädje och värme sprids mellan barnen i dessa mellanmänskliga möten.

Att skapa strukturer för positiva interaktioner mellan barn och utveckla en språkrik miljö genom Kooperativt Lärande i förskolan är något jag rekommenderar till alla!

Här är ett exempel där en förskollärare i USA använder EPA vid textsamtal.