Bokrecension: Kooperativt lärande

Det var 19 år sedan en bok helt ägnad åt kooperativt lärande släpptes senast på svenska: Samarbetsinlärning och bokförlaget har sedan 4 år bakåt slutat att trycka upp nya upplagor av den. Upphovsmännen till Samarbetsinlärning har sedan dess (på finska) skrivit en ny bok 2016 kallad Yhdessä Oppiminen eller på svenska; kooperativt lärande. På engelska har det funnits en uppsjö av böcker om kooperativt lärande från flertalet författare med olika varianter kring förhållningssättet om ett lärande som utgår från samarbete. I Danmark har Jette Stenlev arbetat med att översätta Kagan Cooperative Learning till danska från engelska. Detta arbete har i sin tur gjort att det släpps en bok på svenska som är en översättning av den danska boken från 2006 och kallas ”Kooperativt lärande – samarbetsstrukturer för elevaktiv undervisning”. Den danska boken från 2006 var i sin tur en kraftigt förkortad version av Kagans grundbok och innehåller tips, strategier och strukturer utifrån Kagans metodik ”the structural approach to cooperative learning” eller på svenska det strukturella tillvägagångssättet till kooperativt lärande.

För att förstå vad en struktur är så kan det kallas för en ”övning” eller ramverk kring elevernas interaktion. Den som flest lärare i Sverige känner igen är EPA – enskilt par alla. Men det finns mer än 200 till strukturer inom internationell litteratur.

Boken är på ca 200s, är lättillgänglig och relativt lättläst och en bra bok att starta med för att ex. implementera kooperativa strukturer. Viktigt att veta är att det är främst Kagans metodik som boken beskriver och inte en helhetsbild över kooperativt lärande. I boken målas en övertygande bild upp över hur alla problem i skolan löser sig så länge eleverna blir aktiva och engagerade i samtal med varandra via strukturer. Vår erfarenhet och forskning visar inte detta på samma sätt. Det är enormt viktigt att lära ut samarbetsfärdigheter och använda feedback för att utveckla elevernas sociala kompetens, att skapa läraktiviteter som kräver sant samarbete, och att göra eleverna positivt ömsesidigt beroende av varandra. Strukturerna gör helt enkelt inte jobbet åt dig som lärare av sig själva som jag upplever boken beskriver.

I inledningen till boken skriver exempelvis Spencer Kagan:

Strukturerna organiserar elevernas interaktion med varandra, med läraren och med ämnesinnehållet, på sätt som ger en lång rad positiva resultat.

Dessa positiva resultat är dokumenterade i över 1000 forskningsprojekt och innefattar bättre kunskapsmässiga resultat, ökad självkänsla, större inlevelseförmåga, förbättrade sociala förmågor, förbättrade etniska relationer och en positiv uppfattning om skolan, klassen och läraren.”

Detta ska man ta med en nypa salt… se exempelvis denna. Flertalet studier påvisar goda effekter av kooperativt lärande precis som Kagan skriver, de flesta av dessa utgår dock från bröderna Johnsons metodik LT&A eller Elliot Aronsons metodik kring Jigsaw om de undersökt en variant av kooperativt lärande. De allra flesta studier på kooperativt lärande har forskat kring vilka effekter olika typer av lärandemål ger undervisningen (individuella, tävlingsinriktade eller kooperativa mål).

  • Ett kooperativt mål är ex. ”Ni är klara med uppgiften när alla i er grupp kan förklara hur ni gjort”.
  • Ett individuellt mål är ex. ”Du är klar när du kan förklara uppgiften”.
  • Ett tävlingsinriktad mål är ex. ”Du är klar om du kan förklara uppgiften bättre än andra”.

Det är de kooperativa målen som forskning visat ge goda resultat och inte strukturerna i sig. Det finns dock andra varianter av KL som har påvisad effekt (CIRC, LT&A, SFA, PALS) och arbetsättet där elever grupperas i heterogena grupper där de får gemensamma sociala och kunskapsmässiga mål finns det god evidens för. Exempelvis ökar det måluppfyllelsen och förbättrar relationerna mellan elever.

Om man man har denna kritik i bakhuvudet samt tar vissa uttalanden i boken med en nypa salt (gäller alla böcker om pedagogik från USA) innehåller boken massor av spännande och bra tips för en lärare som vill börja med KL. Ett exempel är små enkla övningar som kan användas för att stärka grupper (beskrivs i Kapitel 3), hur man kan tänka kring klassrumsplacering och hur sociala färdigheter kan läras ut. Kagan och Stenlev beskriver på ett lättförståeligt sätt hur läraren kan använda strukturerna i sin undervisning för att utveckla kunskaper och sociala färdigheter tillsammans.

Precis som undertiteln beskriver så är det strukturerna som är i fokus och det är därmed med dessa i slutet av boken man får mest ut av att läsa den. Strukturerna är tydliga, enkla att implementera, kan användas i alla åldrar och även i det kollegiala lärandet. De är en fantastisk inkörsport in i samarbetsinriktad undervisning. Boken släcker dock inte törsten helt vad gäller KL och efter att ha läst den har jag fortfarande kvar en massa tankar. Hur skapar jag kooperativa lektioner och ett flöde av kunskap i undervisningen? Hur får jag en helhet kring samarbete i min undervisning? Hur gör jag om elev A inte vill vara med i en struktur? Måste man arbeta med KL hela tiden för att det ska fungera? Är detta sätt inte lite väl uppstyrt ibland? Hur gör jag om jag vill skapa egna kooperativa lektioner utan strukturer?

Det är tur att vi kan fråga, ge tips och stöd åt varandra i facebook-gruppen i det utökade kollegiet om allt detta. Mer böcker om KL på svenska är på väg redan innan hösten kommer som förhoppningsvis ger mer tankar, strategier och tips till lärandet!

En viktig skillnad mellan boken och denna blogg:

Vi använder akronymet SPEL3F som är en översättning av LT&A metodens fem principer: Samarbetsfärdigheter, Positivt ömsesidigt beroende,  Eget ansvar, Lika delaktighet och samtidigt stödjande interaktion, feed- /back/up/forward (fet stil skillnad mot Kagans metodik). Vi har valt detta då det finns evidens kring dessa principer.

Kagan använder akronymet SPEL fast andra ord för S och L: Samtidig interaktion, Positivt ömsesidigt beroende, Eget ansvar, Lika delaktighet och saknar därmed samarbetsfärdigheter, stödjande och vikten av återkoppling och reflektion (3F) kring hur eleverna arbetar tillsammans och hur läraren och eleverna utvecklar samarbetet över tid. Erfarenhetsmässigt är detta helt centralt för just lärgruppsarbete.

Sammanfattning

Fantastiskt att det äntligen kommer litteratur på svenska är första tanken! Då vi läst originalboken är vi något tveksam kring vissa delar som Jette Stenlev klippt bort i den danska upplagan (och i förlängningen den svenska). Mycket av det Kagan fokuserar kring hemgrupper och grupputveckling är helt borta från boken, även hur läraren kan agera i olika situationer och ge stöttning i samarbetet. Vi förstår samtidigt varför, då den engelska upplagan är mycket spretig och näst intill omöjlig att sälja i en nordisk marknad. Vi saknar trots det viktiga verktyg för klassrummet som orginalboken på engelska har med. Kapitel 1 till kapitel 7 innehåller några ljusglimtar här och där och vissa delar är helt magiska för att sedan ta upp något som vi är mer tveksamma till. Men från kapitel 8 och fram där strukturerna gås igenom räddas boken helt och ger äntligen den svenska marknaden tillgång till kooperativt lärande. Det var på tiden det!

Titel: Kooperativt lärande – samarbetsstrukturer för elevaktiv undervisning

Författare: Spencer Kagan, Jette Stenlev, Översättare: Monica Orwehag

  • ISBN: 9789144114279
  • Utgivningsår: 2017
  • Sidantal: 192

Köplänkar:

KL

2 thoughts on “Bokrecension: Kooperativt lärande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s