Hur många gånger satt jag och höll armen för pappret när jag arbetade i skolan? Hur ofta ropade jag till kompisen på andra sidan klassrummet vilken sida jag var på i matteboken för att se om jag var först? Hur ofta avstod jag från att hjälpa en klasskamrat i fruktan att hen då skulle hinna ifatt mig eller kunna mer och få mer beröm från läraren? Oavsett om lärarna menade det eller inte så spenderade många av oss år i klassrum som byggde på tävlan och konkurrens. Min kunskap var min och skulle visas för läraren och ingen annan, för då kunde de “fuska”. Om någon sneglade på någon annans arbete för att få hjälp blev de tillsagda av läraren att inte fuska. När vi tävlade om vem som kunde komma längst i matteboken sa läraren till oss att det inte var en tävling, men hur kunde vi tro annat när vi hela tiden jobbade enskilt och skulle hinna ett visst antal sidor i boken?

Ett klassrum där enskilt arbete prioriteras och där att hjälpa varandra ses som fusk skapar individer som ser till sig själva. Men är det verkligen fusk att dela med sig av hur man tänker? Är det fusk att visa någon hur man gör så att de sen kan klara av det själva? Utanför skolan är det inte det, men av någon anledning har tanken hängt kvar inom skolans väggar.

I kooperativt lärande finns inte fusk. Det är aldrig dåligt att sprida kunskap mellan elever. Tvärtom är det i samtal och diskussioner kring hur man gör som kunskap kan växa och förståelse skapas. I kooperativt lärande lär vi av och med varandra. Vi delar frikostigt med oss av det vi kan för att stötta hela gruppen att komma framåt. Vi går från att tänka enbart på oss själva till att vara en del av en gemenskap där vi stöttar och hjälper varandra, vilket skapar empatiska elever som inte är avundsjuka utan gläds med andras framgångar. Detta kan vara en omställning både för elever och lärare, då kooperativt lärande förutsätter en helt ny skolkultur. Istället för att vara i vägen för varandra, bereder vi vägen för varandra. Istället för att hålla vår kunskap för oss själva delar vi med oss till andra. Istället för att enbart läraren går runt och hjälper, söker eleverna hjälp hos varandra. Vi använder styrkan i gruppen istället för att skapa motsättningar mellan elever.

Det finns ett stort värde i att lära tillsammans med andra. Att elever pratar och hjälper varandra ses ibland som störningsmoment som bör förhindras. Andra elever kan ses som hinder. Så är det inte i kooperativa skolkulturen. Där ses istället gruppen som en resurs. Gruppen har ett mervärde som leder lärandet framåt och det finns en mening i att vi är fler. Vi “stör” inte varandra utan möts i lärtillfällen där vi förstår och bygger kunskap i en gemenskap. Att förändra skolkulturen i en klass sker inte av sig självt utan behöver sättas igång av läraren. Det är vår uppgift att visa eleverna kraften och möjligheterna som finns i att tillhöra en grupp. I skolverkets uppdrag om översyn av läroplanen för förskolan (2017) efterlystes ett förtydligande av gruppens betydelse inte bara för social utveckling utan också för kunskapsutveckling: “Gruppen är alltså inte bara en möjlighet till social utveckling, gruppen ska även bl.a. vara en aktiv del i lärandet vilket kan behöva tydliggöras.” I gruppen, i gemenskapen, i mötet mellan individer växer vi som människor, både kunskapsmässigt och socialt. Att arbeta tillsammans och hjälpa varandra är inte fusk; det är det bästa sättet att lära sig på.

Frågor att tänka på:

Ser du gruppen som ett hinder eller en resurs för lärandet?

Stressar det dig när elever pratar med varandra och hjälper varandra?

Tycker du att det är negativt eller positivt att ta intryck av och inspireras av hur andra gör och tänker?

Lägger du mest tid på att kontrollera att eleverna jobbar själva och inte “fuskar” eller på att möjliggöra tillfällen där kunskap kan spridas mellan elever?

Är kunskapen mer värd om eleven “kunde av sig själv” eller om hen lärde sig av en kompis?

Ser du någon skillnad i kunskapens värde om du som lärare har lärt en elev något eller om en annan elev har lärt en elev något?