Har du många elever som räcker upp handen och vill ha hjälp samtidigt? Springer du runt och försöker hjälpa alla? Känner du att du inte räcker till? Hur kan man göra för att se till att alla elever får det stöd och den hjälp de behöver? Ett sätt är att aktivera eleverna som lärresurser för varandra. Jag uppmuntrar ofta mina elever att be varandra om hjälp och vända sig till varandra innan de frågar mig. När de arbetar i par ska de alltid förklara och hjälpa varandra. Jag kände dock att klassen behövde träna mer på detta så att det blir mer naturligt att fråga varandra först. Jag gjorde därför följande övning.

I veckan har vi introducerat bråk. Vi skulle nu i fyrgrupper göra en uppgift där de skulle vika ett papper på mitten, måla halva och skriva en halv med bokstäver och mattespråk. Sen skulle de vika pappret på mitten igen, måla en fjärdedel och skriva en fjärdedel med bokstäver och mattespråk. Jag kände att detta var en bra uppgift att använda för att träna på att hjälpa varandra. När eleverna kom in i klassrummet bad jag dem sätta sig på mattan. På tavlan hade jag skrivit deras namn utan vokaler i de grupper de skulle vara. Det började genast tisslas och tasslas kring vad som skulle hända.

Jag förklarade att de snart skulle få arbeta i grupper om 4, två lärpar tillsammans. (Dessa fyra elever kommer att vara i en lärgrupp i 6 veckor, med lärpar två veckor i taget, AB DC, AC BD, AD BC). Idag kommer en sak att vara annorlunda. Jag kommer inte att hjälpa er någonting! Eleverna tittade förvånat på mig. Jag kommer att berätta för er vad ni ska göra, två gånger. Sen ska ni få hjälpa varandra i gruppen. Om ni inte vet vad ni ska göra frågar ni varandra. Bara om ingen vet får ni räcka upp handen och fråga mig, men då måste alla fyra räcka upp handen tillsammans.

Innan jag gav instruktionerna till uppgiften skulle de få hitta sina grupper och gruppbord. Vad ser ni på tavlan? Våra namn! Men vad har jag gjort med dem? Du har tagit bort vokalerna! Titta efter ditt namn och se om du kan lista ut vilka som är i din grupp. Hitta sen ert bord och sätt er med händerna i knät. Varsågoda!

Eleverna började genast fundera och prata med varandra. Du är med mig! Kom vi ska vara här borta! Snart hade alla grupper hittat sina bord (jag hade lagt en lapp med deras namn utan vokaler på borden också). På borden fanns även fyra vita papper, färgpennor, två blyertspennor och ett sudd.

På borden finns allting ni behöver. Men ni ser att det bara finns två blyertspennor. Vad behöver ni göra då? Turas om. Be snällt om man vill ha pennan. Prata lugnt. Precis. Ni kommer att få hjälpa varandra. Er grupp är inte klar förrän alla i gruppen är klara. Det är allas uppgift att se till att alla klarar uppgiften och gör den rätt.

Jag gav sedan instruktionen till själva uppgiften. Jag förklarade två gånger och skrev även (med elevernas hjälp) en halv och en fjärdedel med bokstäver och mattespråk på tavlan.

Kom ihåg: hjälp varandra, ni är inte klara förrän alla är klara, ta det lugnt med materialet och prata lugnt med varandra. Och ingen frågar mig förrän ni frågat alla i gruppen. Är ni redo? Varsågoda!

Eleverna delade upp materialet mellan sig och började arbeta. Jag gick runt och observerade och lyssnade men höll mig på avstånd. Om någon elev sökte min uppmärksamhet vände jag mig bort eller gestikulerade mot gruppen.

Det här är vad jag såg.

• En grupp gjorde ett steg i taget och väntade in varandra för att sedan gå vidare tillsammans.
• Eleverna frågade varandra: Vad skulle vi göra nu? Ska vi göra varsin eller en tillsammans? Hur skulle vi vika första gången?
• Flera elever erbjöd att hjälpa varandra vika och måla.
• Eleverna visade och förklarade för varandra hur de hade gjort.
• Eleverna påminde varandra om olika delar: Du måste skriva med bokstäver också. Måla bara en av delarna. Nu ska du vika igen.

Efter en stund ropade jag Stopp! Några av eleverna blev stressade så jag sa snabbt att de skulle få jobba vidare, jag ville bara säga något. Jag hör att flera av er frågar varandra och ber om hjälp. Jag ser flera som hjälper varandra och pekar och förklarar. Bra jobbat! Nu vill jag lägga till att ni ska säga något snällt till kompisarna och tacka varandra! Varsågoda och fortsätt.

Några gånger ropade elever på mig. Jag frågade då om de hade frågat varandra. Om de inte hade gjort det fick de göra det först. Jag behövde faktiskt inte svara på en fråga en enda gång under hela lektionen. Istället för att arbeta enskilt där alla räcker upp handen och jag springer runt och hjälper eleverna enskilt, kunde eleverna hjälpa varandra och jag kunde stötta på andra sätt. Jag ställde till exempel en del frågor till grupperna: Har ni kontrollerat att alla har gjort alla delar? Är det någon som behöver gruppens hjälp? Kom ihåg att ni inte är klara förrän alla i gruppen är klara.

Som avslutning utvärderade vi lektionen (detta fick vi göra ganska snabbt då de skulle iväg till bildlektion). Gör tummen upp om du hjälpte någon i din grupp. Gör tummen upp om du fick hjälp från någon i din grupp. Gör tummen upp om du uppmuntrade någon i din grupp. Gör tummen upp om du pratade lugnt. Ni har jobbat fantastiskt bra tillsammans! Ni hjälpte varandra så bra att jag inte behövde hjälpa er! Tillsammans kan ni så mycket! Gör high five mer er grupp och tacka varandra för gott samarbete!

Grupperna gjorde high five, sa tack och gick glada iväg till nästa lektion. Detta ska jag definitivt göra om!