Arbetsro och arbetsenergi – Del 3

Olga Dysthe skriver om ett flerstämmigt klassrum där lärarens röst är en av många, där eleverna lär av varandra både muntligt och skriftligt. I detta inlägg beskriver jag hur vi jobbar i olika ämnen för att allas röster ska kunna höras och där alla är aktiva.

I våras svarade elever och föräldrar på en enkät om trivsel och skolan. Det var i stort väldigt positivt. Vi plockade ut de punkter vi vill förbättra och diskuterade dem med hjälp av den kooperativa strukturen karusellen.

Jag la ut ett papper på varje bord med olika påstående från enkäten. Bl a ”Jag har arbetsro”, ”Jag vet vad jag ska kunna” och ”Skolarbete gör mig nyfiken och jag vill lära mig mer”. De diskuterade påståendet med sin axelkompis och skrev vad som kan bli bättre och hur. På en given signal drog de ett streck under sin text och förflyttade sig till nästa bord. När de kom till nästa bord läste de vad föregående par hade skrivit och fyllde på med fler idéer. De fick inte skriv samma. Kom de inte på något mer så skrev de inget. Under tiden de diskuterade och skrev gick jag runt och lyssnade. Jag fick möjlighet att höra hur de diskuterade och resonerade och hörde även de som oftast sitter tyst i klassrummet. När de hade gått ett varv lyfte vi det som de hade skrivit i helklass och pratade om det.

På detta sätt var alla aktiva, vi samlade många tankar och de fick ta del av vad andra tänker. Efter att ha suttit länge och diskuterat så fick de ta en promenad i huset i par och diskutera en sista fråga: ”Vad är det som är så bra med vår skola?”

I NO-arbetet

I lärgruppen har de varsitt nummer. Dessa nummer använder vi när vi samarbetar, t ex ”Fyrorna hämtar papper till sin grupp”, ”Tvåorna berättar vad gruppen har kommit fram till”, ”Trean skriver ned vad ni diskuterar”.

När jag berättar eller när vi tittar på en film lägger jag in öppna frågor. De slår ”huvuden ihop” för att diskutera i arbetsgruppen. Här använder jag mig av siffrorna i gruppen, t ex att elev på stol tre berättar vad gruppen har diskuterat. Det gör att alla elever blir aktiva och inte ett fåtal som alltid räcker upp handen.

Laborationerna gör de i sina arbetsgrupper. Det kan se ut så här: Nummer ett i arbetsgruppen läser upp uppdraget. Övriga lyssnar. I tur och ordning säger de vad de tror kommer att hända. De skriver sin hypotes. Därefter testar de och ser vad som händer. Tillsammans diskuterar de varför det gick som det gick. De dokumenterar hela processen genom att skriva och rita. Tillsammans ansvar de för att ettan i gruppen kände sig säker på laborationen för nu skulle den vara expert. De övriga tre flyttar till ett nytt experiment. Ettan, nu expert, läste upp uppdraget för den nya gruppen. Experten ”backar” sen lite och låter de nya ställa en hypotes, skriva den, testa och diskutera slutsatsen. Där får experten komma in igen och vara med i diskussionen och stötta gruppen. Vid nästa flytt är det tvåan som stannar som expert så inte samma elev sitter kvar på en station hela tiden.

En annan variant är likadan som ovan, men i stället för att byta grupp föreläste expertgruppen om laborationen och förklarade för hela klassen vad som händer och varför.

 

De tar genom dessa övningar ett eget ansvar. Det egna ansvaret består av att ta ansvar för att lära sig laborationen och hur de ska förklara det. De tränar på att vara aktiva, kommunicera, förklara och argumentera. De lär sig vad som händer i laborationen på ett djupare plan. De fokuserar på arbetet för att kunna redogöra.

I matematiken

De arbetar i sina arbetspar med var sin miniwhiteboard. De skriver t ex upp en multiplikationsuppgift på dem. De byter sen uppgiften med varandra, löser den och byter tillbaka och rättar kamratens uträkning. Var det något som inte stämde? Om kamraten fastnar så hjälper de varandra att lösa det. Här tränar de på multiplikation, lär sig hur man kan lösa en uppgift som har blivit fel eller hur man förklarar för någon på ett tydligt sätt så den förstår. De sätter ord på sin matematik och sitt kunnande. De är aktiva i sitt lärande och de äger sitt lärande som är nog så viktigt enligt Dylan Wiliam. En viktig del för att utveckla de olika förmågorna och nå målen som vi strävar mot i skolan.

 

En annan övning är att vi har en gemensam uppgift att lösa. I par försöker de lösa den på en miniwhiteboard. De diskuterar hur de ska skriva och bestämmer sig för en lösning. Alla lösningar sätter vi upp på tavlan och tittar på dem gemensamt. Vilka är mest rätt? Varför kan man inte skriva så här? Vad händer då? På detta sätt har alla varit aktiva och försökt komma med en lösning. När vi sätter upp tavlorna så här och jämför är det ingen som vet vem som skrev ”fel”, bara de själva, och får då feedback på hur de skulle ha tänkt och varför deras lösning inte fungerar, utan att de känner att ”andra vet att jag inte visste”.

I svenskan

Vi tränar på adjektiv och adverb för att vara väl förberedda när de ska skriva kapitel 7 i sin berättelse ”Den magiska dörren”.

Vi arbetar efter strukturen ”runda bordet”. I den har de var sin lapp och en lapp i mitten. De skriver ned ett adjektiv och byter lapp med den som ligger i mitten. De skriver ett nytt ord och byter igen. De får inte skriva samma ord som redan står på lappen. På detta vis är det ett flöde i arbetet. Ingen behöver sitta och vänta och de måste läsa igenom de andras ord så de inte skriver samma.

Under arbetet var det koncentrerat och tyst. När de hade skrivit en stund stoppade jag dem. Då fick de sammanställa sina ord till en lista. Därefter läste alla grupper upp sina ord och vi samlade en lista på 103 st adjektiv. Fantastiskt arbete! Vilken kraft vi har tillsammans att på relativt kort tid samla så många ord. Vi gjorde samma sak med adverb. Det trodde jag skulle vara lite svårare men de fick ihop 85 st adverb.

Till sist måste jag dela med mig av en händelse. Vår fritidspedagog var på fortbildning så vi fick arbeta i helklass. Barnen föreslog att vi kan arbeta i halvklass ändå.

Barnen: ”Medan du Mette har matte med Rubinerna kan Safirerna sitta i grupprummet och skriva på den magiska dörren.”

Jag: ”Men om ni kommer och frågar, ”Hur stavar man det?”, ”Jag vet inte vad jag ska skriva”,”Är jag klar nu?” kan jag inte hjälpa er när vi har matte.”

Barnen: ”Men vi frågar varandra och hjälper varandra i stället.”

Jag: ”Ok, vi provar.”

Jag smög i dörren och inte ett ljud hördes. Djupt försjunkna satt de och skrev på sina texter. Efteråt sa de att de hade läst varandras texter och hjälpt varandra. Lärarhjärtat bultade lite extra.

Detta är elevinflytande och ett resultat av att de har lärt sig att de kan hjälpa och lära av varandra. De har hittat arbetsro. Jag har lärt mig att våga lita på deras förmåga och ge dem en chans när de kommer med konkreta och bra förslag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s