Efter att ha arbetat som specialpedagog och handledare med flera hundra lektionsobservationer kan jag konstatera att sk. IRE-undervisning fortfarande är den form av undervisning som är vanligast i svenska klassrum. Med detta menas att undervisningen drivs av att läraren ställer en fråga, eleverna räcker upp handen och ger sitt svar och att läraren sedan bedömer svaret (Initiering, Respons, Evaluering = IRE). Vi har i flera inlägg på denna blogg beskrivit varför denna form av undervisning omöjliggör en dialogisk undervisning där språk och kunskapsutveckling står i centrum. Se exempelvis här, här och här. Både läraren och eleverna vänjer sig snabbt hur IRE-undervisningen ser ut och förväntningarna blir därmed att alla lektioner ska vara uppbyggda så, både hos läraren och eleverna. En stor del av kooperativt lärande är att utmana denna form av undervisning och erbjuda flera andra sätt att strukturera interaktioner i klassrummet.

Kooperativt lärande utgår från ett sociokulturellt perspektiv på lärande. Med det menas att kunskap och lärande växer fram i de samtal och samarbete som sker mellan elever och elever-lärare. När problem uppstår söks även lösningar på problemen först och främst inom klassens ram och hur gruppen kan stärka individen eller hur individen kan stärka gruppen. Detta är i direkt konstrast mot att söka lösningar för individuell problematik inom varje elev eller fokusera på att vissa elever behöver expertkunskap för att utvecklas rätt. Kunskap ses heller inte som något statiskt som ska överföras mellan individer utan kunskap är det som sker mellan individer och grupper. För att få detta perspektiv på lärande att fungera i klassrummet behöver läraren flera strategier för att uppnå en dialogisk pedagogik. Läraren måste även utmana den undervisning som de flesta av oss lärare har blivit utsatta för själva när vi var elever; den kognitiva och behavioriska undervisningen där lärarens kunskap stod i centrum och vår uppgift som elever var att härma och tolka för att förstå och ackumulera nya kunskaper.

Det sociokulturella perspektivet har varit rådande inom lärarutbildningarna sedan mitten av 1990-talet på universiteten. Metodik att få detta att fungera inom klassrummen har dock ofta lyst med sin frånvaro vilket till viss del skapat ett stigma kring detta perspektiv och ett vurmande för en kognitiv syn på kunskap har åter igen slagit rot hos flera skoldebattörer. En stor del kring vårt intresse för just kooperativt lärande är att få det sociokulturella och socialkonstruktivistiska perspektivet att fungera i praktiken. Vi är inte nöjda förrän denna typ av undervisning kan ge större effekt på lärandet än den mer traditionella katederundervisningen.‘

Olika sorters klassrum med lärare som utgår från olika perspektiv får olika sorters lärande. Jag själv vill inte avgöra vad som är rätt eller fel då det finns många vägar som leder mot samma mål. Men jag har genom att medvetandegöra hur jag själv ser på kunskap samt hur jag löser de problem som uppstår utvecklat metoder där jag är säkrare kring vad jag får för effekt av det jag gör. Om jag ska verka för ett dialogiskt klassrum där allas röster ska få höras måste jag också utveckla en repertoar för hur detta ska gå till.

Man ska även vara medveten om att olika perspektiv också gör att man ser olika saker, tycker olika saker är viktiga och löser problem som uppstår på olika sätt. Att förstå detta kan även göra det lättare att mötas och lära av varandra inom kollegiet.

Tänker du kring hur du ser på kunskap och lärande och vad du skickar för signaler till dina elever med de metoder du använder?