Att aktivt delta i ett samtal kan vara både svårt och jobbigt för många elever, och i synnerhet de med Npf. Att tala om vad man själv tycker och tänker går ofta bra, men det där med att ställa relevanta frågor och kommentera det kamraterna säger “på ett sätt som upprätthåller samtalet”, som det står i kunskapskraven i svenska, det kan vara riktigt svårt! Jag behöver hjälpa mina elever att utveckla de förmågorna.

Många gånger har jag förklarat att man inte bara ska berätta vad man själv tänker utan också spinna vidare på det kamraterna säger, och ställa frågor till de andra. Men det har inte räckt; jag behöver alltså bli tydligare. Jag bestämde mig för att prova strukturen Talkort. Jag inspirerades av varianten med samtalskort och kommentarkort, men för att göra det ännu tydligare gjorde jag egna kort i tre varianter; tala, fråga och kommentera (T, K och ?) och kopierade dem i olika färger. Det bör tydliggöra samtalets olika beståndsdelar, och förhoppningsvis ge en tydligare struktur på vad som förväntas av eleverna.

Jag jobbar i en 4-5-6:a på en liten byskola. Vi är två lärare på klassen flera pass i veckan, och då brukar vi dela upp eleverna i mindre grupper. När jag skulle introducera talkorten valde jag ett tillfälle då jag bara hade fyrorna. Det var svenska, och dags för vår bokcirkel. Det har vi en gång i veckan, för att väcka läsglädje och träna på att diskutera innehåll och budskap i böcker. Just nu läser vi Petter Lidbecks “Den magiska kepsen”, det är en bok som engagerar; med humor och värme skildras Mostafas vandring från att vara en kille som är ganska dålig i skolan och inte har höga tankar om sig själv, till att vinna en frågesport på tv och bli känd och populär. Vi började lektionen precis som vi brukar, med att ta upp de frågor eleverna haft att fundera på under veckan, men sedan, när vi i vanliga fall brukar avsluta vårt bokpratande tog jag fram korten. Jag förklarade, visade och modellerade vad de tre korttyperna innebar och hur korten skulle användas; att vi turas om så att kamraten får prata när jag har talat och lagt mitt kort, och att alla skulle använda alla tre varianter av korten.

Vi bestämde oss för lämplig ljudnivå. Jag använde symbolen för “fråga en kompis” från ClassroomScreen. Jag skrev namnen på tre personer ur boken på tavlan och gav eleverna i uppgift att prata om dessa. Därefter parade jag ihop dem med hjälp av glasspinnar.

De spred ut sig två och två i klassrummet och samtalade med varandra. Det gick långt bättre än jag hade väntat mig; ivriga samtal pågick runt om i klassrummet, och de hade inga problem med att hålla sig till ämnet. Några av dem använde frågekorten till att ställa frågor som krävde ganska djupa reflektioner. Min fyror som har känts väldigt “små” samtalade fokuserat, engagerat och uthålligt om personerna i boken. 

Jag tycker att talkorten fungerade väl; de styrde upp samtalen och alla var aktiva. Eleverna övade på de tre momenten tala, kommentera och ställa frågor. Och, inte minst viktigt; de hade roligt tillsammans när de samtalade. Nästa vecka fortsätter vi, och då ska även femmor och sexor få bokprata med talkort. När alla är väl förtrogna med hur korten används vill jag vill också använda dem på So-lektionerna.