Kontroll eller koll: Hur vet jag vad de lär sig?

Hur vet jag vad eleverna kan när de jobbar i grupp? Blir det inte kaos? Vad gör jag om de lär varandra fel? Hur vet jag vad de pratar om? Jag vågar inte släppa kontrollen.

Det här hör vi ibland från lärare som är intresserade av att arbeta med kooperativt lärande men fortfarande är lite tveksamma. Jag hade själv dessa funderingar i början. Det var viktigt för mig att känna att jag hade kontroll över det som skedde i mitt klassrum – jag var ju ansvarig både för elevernas välmående och deras lärande. Så vad hände när jag började förändra min undervisning och använda mer samarbete mellan elever? Tappade jag kontrollen?

Först funderade jag på vilken sorts kontroll det var jag ville ha. Varför var det viktigt för mig att ha kontroll? Vad är det jag vill kontrollera och varför? Är syftet att ha kontroll och styra, eller är syftet att eleverna ska lära sig? Behöver jag veta allt som händer hela tiden, eller är det viktigare att veta att vi är på väg åt rätt håll? Är detaljerna eller helheten i fokus?

Mitt kontrollbehov bestod av två delar. Dels ville jag ha kontroll för att vara säker på att eleverna lärde sig så mycket som möjligt. Mitt jobb är att se till att de lär sig och utvecklas, och jag ville vara säker på att det skedde. Mitt mål var inte kontroll i sig, utan lärande. Jag ville ha kontroll över helheten – att vi var på väg åt rätt håll – men behövde inte nödvändigtvis ha kontroll i varje liten detalj. Om elevernas lärande synliggjordes på något sätt så att jag visste var de låg till och vart de var på väg – då känner jag att jag har kontroll för då kan jag anpassa min undervisning och stötta dem vidare på vägen. Jag ville också ha kontroll för att se till att vi hade arbetsro, att det var en lugn och behaglig miljö att arbeta i. Jag tyckte inte om när elever störde varandra eller när det var svårt att fokusera. Detta ville jag inte släppa på bara för att jag jobbade mer utifrån samarbete.

Jag beskriver här nedan hur en lektion kunde se ut innan jag började arbeta med KL:

Exempel från mitt tidigare klassrum: Efter en visuell genomgång arbetar elever enskilt i sina böcker eller med något arbetsmaterial. Några sitter två och två, några sitter ensamma. Flera räcker upp handen. Jag går till en elev som räcker upp handen samtidigt som jag lägger handen på axeln på en elev som rör sig oroligt samtidigt som jag ber en tredje elev sänka rösten och vänta på sin tur. Jag rör mig till nästa elev som räcker upp handen samtidigt som jag uppmuntrar en elev som slutat arbeta och föser tillbaka en elev till sin bänk. Jag går till en till elev som räcker upp handen samtidigt som några ropar ”jag är klar”, jag ber dem göra klart papper i pärmen men en vill inte utan börjar gå runt och störa de andra. Jag säger ofta ”var tyst”, ”sätt dig ner”, ”sluta prata”, ”sluta störa”, ”fortsätt jobba”, ”koncentrera dig” ”du klarar lite till”. När lektionen är slut samlar jag in böckerna och papprena. När jag ett par dagar senare hinner börja rätta dem märker jag att en elev som satt koncentrerat och jobbade hela lektionen har missuppfattat och gjort flera sidor helt fel. Jag ser också att en elev som satt koncentrerat och jobbade ändå bara har gjort två uppgifter och sen satt och ritade. Jag ser en elev som klottrat ”jag förstår inte” i marginalen och minns att den eleven räckte upp handen men sen tog ner den. Jag behöver nu gå tillbaka och repetera trots att vi redan hunnit påbörja nästa område.

Jag var ofta frustrerad över att jag inte hann rätta uppgifter i tid och att jag inte hann ge eleverna feedback direkt. Jag visste ju hur viktigt det var med feedback och att den behövde komma direkt för att ge effekt. Jag kände mig otillräcklig då jag inte kunde ge eleverna den feedback och det stöd de behövde i lärandesituationen. Jag upplevde också att mycket av min energi gick åt till att hålla elever lugna, ge instruktioner igen, bekräfta att de var på rätt väg och hjälpa dem hålla fokus vid uppgiften – istället för att hjälpa dem med förståelse kring innehållet. Jag hade tydliga genomgångar, förklarade på olika sätt, visade på olika sätt, använde stödstrukturer och bilder, men ändå kände jag att jag inte nådde fram. När jag började använda kooperativt lärande förändrades mina lektioner sakta. Så här kunde det se ut nu:

Exempel från mitt kooperativa klassrum: Efter en genomgång arbetar eleverna i par med en uppgift. De diskuterar, förklarar hur de tänker och turas om att skriva ner svaren. Jag går runt och lyssnar och observerar. Jag ser en elev som är ofokuserad och ser hur arbetskompisen säger ”kom igen, det är din tur att skriva”. Jag hör en elev som förklarar fel varpå arbetskompisen ser fundersam ut och säger ”är du säker?” och så diskuterar de ett varv till. Jag hör en elev fråga sin kompis ”vad ska vi göra?” varpå kompisen förklarar uppgiften igen. Jag hör en elev säga ”jag förstår inte, kan du förklara igen”. En elev blir missmodig och tycker att det är svårt, varpå kompisen uppmuntrar och förklarar igen. En elev som sällan pratar inför hela klassen använder i parsamtalet begrepp som jag inte trodde att hen kunde. Jag hör flera elever använda begrepp vi arbetat med, förklara och sätta ord på sin kunskap. Jag hjälper några par som räcker upp handen. Jag säger ofta ”bra förklarat”, ”bra att ni använde begreppet”, ”bra fråga du ställde”. Som avslutning gör de en enskild uppgift kring innehållet vi arbetat med. De får också visa med fingrar hur säkra de känner sig på innehållet. Jag får en snabb överblick att de flesta känner sig säkra, men några osäkra. Innan lektionen avslutas tackar eleverna i paren varandra för samarbetet. Jag sammanfattar vad vi jobbat med och delar några observationer jag gjort. När de går på rast tittar jag snabbt över deras enskilda uppgift och ser att de flesta har förstått och ser en missuppfattning som några fortfarande har som jag får ta upp på nästa lektion.

Min upplevelse var att jag fick mer koll och bättre kontroll både på elevernas kunskaper och på arbetsron när jag började använda kooperativt lärande, då eleverna började agera som läranderesurser för varandra. Jag tog ett steg tillbaka men vann på det. Jag släppte på lydnaden och fokuserade på motivationen. Jag kunde fokusera på de elever som verkligen behövde hjälp med innehållet då eleverna stöttade varandra med att hålla fokus, bekräfta, upprepa instruktioner och förklara. Jag kunde hela tiden höra hur eleverna resonerade och få en bild av hur de hade förstått innehållet. Jag kunde ge direkt feedback till de par som behövde det och eleverna fick direkt feedback på sina tankar av sin arbetskompis. Jag fick en uppfattning av om det var något jag behövde förbättra eller förtydliga i min genomgång eller i uppgiften. Jag blev mer positiv då jag slapp säga till eleverna att vara tysta och stilla och gav istället mer positiv feedback. De saker som läraren i en lydnadskultur styr, styrde nu eleverna själva genom att uppmuntra och stötta varandra. Jag upplevde att fler av eleverna förstod innehållet vi bearbetade, och fler klarade sig bättre vid de enskilda momenten, samt att de var mer positivt inställda till uppgifterna och varandra.

Att använda samarbete i lärandet innebär att vi lär tillsammans för att sedan kunna utföra det enskilt. Vi stöttar varandra i lärandeprocessen för att vi alla sedan ska klara av det. Meningen är att alla ska gå som vinnare ut ur samarbetet. Jag måste därför strukturera uppgifter där eleverna är positivt ömsesidigt beroende av varandra. I korthet handlar det om att se till att eleverna behöver varandra, t.ex. genom att ge ett gemensamt mål, tydliga roller eller fördela resurserna mellan eleverna. Mer om det kan du läsa HÄR, HÄR, HÄR och HÄR. När eleverna sedan arbetar tillsammans kring uppgifter där de behöver varandra, hur vet jag vad de faktiskt lär sig? Vad kan jag som lärare göra?

1, Jag ser till att förstärka det egna ansvaret. Detta kan jag göra på flera sätt.

  • Slumpa frågan: Jag kan slumpa någon som får berätta för hela klassen vad deras par/grupp kom fram till. Jag kan slumpa någon i varje grupp som får gå till en annan grupp och berätta för dem vad de har kommit fram till. Jag kan slumpa någon i varje grupp som inför sin egen grupp får förklara vad den nu kan. Viktigt här att de innan slumpningen har fått förbereda sig tillsammans så att alla är redo.
  • Enskild uppgift: Jag låter eleverna göra en enskild uppgift efter att de har samarbetat kring ett innehåll. Det kan vara en lång eller kort uppgift, men en uppgift där de på något sätt ska visa vad de har lärt sig i samarbetet.
  • Byt grupp: Jag kan låta eleverna byta par eller grupp så att alla för förklara sin förståelse för någon ny person.
  • Redovisa inför egen grupp: Jag kan låta eleverna gå ett varv runt i gruppen och checka av att alla kan förklara innehållet de arbetat med.
  • Läs mer i boken Kooperativt lärande i praktiken, HÄR och HÄR.

 

 

2. Jag observerar eleverna när de arbetar.

  • När eleverna arbetar med innehållet går jag omkring och lyssnar och observerar. Jag gör anteckningar kring hur de använder begrepp och material, och kring hur de stöttar varandra. Jag ger feedback när jag ser att grupper gör bra saker och stöttar med frågor eller information vid behov. Ibland ger jag feedback till enskild elev, ibland till par eller grupp, ibland lyfter jag någonting inför hela klassen. Jag vill synliggöra det eleverna gör bra så att bra sätt att stötta varandra sprids i hela gruppen. Det jag observerar används dels för att ge eleverna feedback, dels för att utveckla min egen undervisning.

3. Jag har återsamlingar.

  • Då och då har jag återsamlingar där jag samlar hela klassen igen. Jag berättar vad jag har sett att de har gjort bra, både kring innehållet och i samarbetet, reder ut eventuella missförstånd, lyfter frågor, delar saker mellan grupper, ger nya instruktioner eller tar nästa kliv på vägen kring innehållet.

Kooperativt lärande handlar om att strukturera samarbeten mellan elever så att de lär av varandra. Det är lärarstyrt och elevcentrerat – elevens agerande är i centrum men läraren strukturerar och organiserar undervisningen. Kooperativt lärande handlar inte om att abdikera från ledarrollen och lämna över kontrollen till eleverna och låta dem själva ta hand om sin kunskapsinhämtning. Tvärtom kräver det mycket av dig som ledare. Det handlar om att strukturera interaktioner mellan elever där de får träna på att stötta varandra i lärandet av ett innehåll. Läraren är oerhört viktig för att detta ska fungera, och det tar tid att lära sig hur man får det att fungera. Men på frågan ”tappar man inte kontrollen?” svarar jag: ”Nej, du får snarare mer kontroll och bättre koll, både på kunskapsutveckling och det sociala, men det kan se lite annorlunda ut.”

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s