Ända sedan 1946 års skolkommision har svenska skolan haft två tydliga huvuduppdrag: att utveckla elevers kunskaper och fostra elever i en demokratisk anda. Enligt Skolverket handlar undervisning i demokrati om två aspekter. Den första är att elever behöver utveckla en förståelse för vad demokrati är. Den andra om att undervisningen ska bedrivas utifrån demokratiska principer och kunna visa eleverna vad demokrati är i praktiken. Uppdraget finns tydligt beskrivet i Skollagen och i läroplanen.

”Skolväsendet vilar på demokratisk grund. Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta och utveckla kunskaper och värden.” Skollagen 2010:800

Samhällsdiskussionen om skolan har dock varit mycket enkelspårig det senaste decenniet. Ut med pedagogerna och släng lärarutbildningen i papperskorgen säger en, mer fakta och ut med postmodernismen säger en annan, inkludering har gått för långt säger en tredje. Flera problem lyfts fram, men vad är lösningen som presenteras? Mindre inkludering, mer fakta och mindre pedagogik. Vad finns det för stöd för dessa lösningar? Vad får det för konsekvenser för skolans dubbla uppdrag? Och vad är egentligen skolans syfte och mål? Frågan jag ställer mig är: Vad är det för typ av skola vi vill ha egentligen?

Detta är ett debattinlägg i tre delar. Debattinlägg är något som vi till stor del, med något enstaka undantag, hållit oss borta ifrån på denna blogg. Men när frustrationen ökar finns det olika sätt att reagera på, ett är att lätta ventilen – skriva av sig. Denna höst har jag besökt mer än 30 olika skolor, haft samtal med många lärare, samplanerat lektioner och diskuterat skola och utbildning med skolchefer, rektorer, lärare och elever. Jag har även i olika forum och på sociala medier dagligen haft samtal med lärare och kollegor. I flera år har en oro och en fråga börjar gro inom mig: Vad är det som händer med skolans dubbla uppdrag? Ni vet, den att skolan handlar både om kunskap och demokratisk fostran? Vart tog den senare delen, demokratin, vägen? Det ekar nämligen tomt när nya reformer och förslag om skolan lyfts fram.

Demokratin är död – länge leve demokratin!

I samtal med lärare har jag fått olika frågor som gjort mig mer och mer fundersam kring hur vi lärare ser på skolans roll. På en workshop som jag ledde skulle lärare välja ett lektionsinnehåll och planera ett lektionsmoment. Av en lärare fick jag en fråga: “Har du tips på en skönlitterär bok som man kan arbeta med grammatik med?” Mitt svar: “Alla böcker har grammatik i sig. Du bör kanske fundera på om det är något speciellt du vill diskutera med dina elever. Kanske ett tema, en nutidshändelse eller något som är viktigt i deras liv?”. Läraren funderade en stund och svarade: “Jaha. Nej. Jag vill att de ska lära sig hur man använder adjektiv på ett kreativt sätt. De har så torftigt språkbruk.” Ridå.

”Utbildningen ska främja allsidiga kontakter och social gemenskap och ge eleverna en god grund för aktivt deltagande i samhällslivet.” 10 kap. 2 § skollagen

En diskussion i en Facebookgrupp om inkludering inledde med rubriken: “Inkluderingen har gått för långt”. Fort bildades det två läger bland lärarna som främst handlade om hur inkludering ska definieras. Min tanke: att inkludera människor i samhället och göra dem delaktiga i processer så att de blir en del av gemenskapen kan svårligen gå för långt. Diskussionen ledde därefter vidare in på att inkludering leder till att kunskapsuppdraget urholkas. Demokratisk fostran och kunskap ansågs ha ett motsatsförhållande till varandra. En lärare beskrev det som att man som lärare måste välja – får en mer får den andra mindre. Budskapet: “Skolan måste välja. Kunskap eller demokratisk fostran!” Ridå.

Med debattinlägg om mer kognitionsvetenskap, mindre pedagogik, mer mätningar såsom PISA, decentralisering av skolan och urholkning av lärarens profession kanske jag inte ska vara förvånad. Det är tydligt att skolans demokratiuppdrag har urholkats på senare år. I denna tid undrar jag också vem det är som har rollen i samhället att lyfta skolans dubbla uppdrag. Är det nu på enskilda lärares axlar? Styrdokument? Skolverket? Huvudman? En annan fråga är hur lärare ska kunna få en förståelse och resurser att använda oss av demokrati som en pusselbit för att lösa flera av de problem skolan brottas med. Varken politiker, Skolverket eller analyser av resultat från PISA nämner det demokratiska uppdraget mer än i förbifarten. Vad händer egentligen med det som hos lärare fått epitetet “Kapitel 1 och 2” sedan den nya läroplanen lanserades och skolan decentraliserades? Hur har vi lärare sett på det demokratiska uppdraget genom de senaste skolreformerna?

”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingarna som det svenska samhället vilar på.” 1 kap. 4 § skollagen

De gånger jag diskuterat skolans nuvarande och framtida roll med kollegor har jag inte hört ordet “demokrati” på flera år. Det är sällan lärare beskriver vikten av en god demokratisk fostran i trådar på sociala medier. Snarare tvärt om. Det hänvisas till tidningsartiklar där skoldebattörer skriver att “det gått för långt med elevdemokratin“. De få gånger det nämns är det allt som oftast i organisatoriska beskrivningar av uppdraget kring demokrati såsom “Vi har en elevstyrelse som träffar rektor en gång i månaden” eller “Vi lär ut om vad demokrati är i årskurs 5”.

Jag skulle kunna beskriva vad jag anser att demokrati i skolan inte är. Det är inte att vi har klassråd en gång i veckan. Det är inte att bara lära sig om vad demokrati är. Det är så mycket mer!

Är det då ett reellt problem att demokrati fått sitta i baksätet ett tag? Skolan handlar väl främst om kunskap och fakta? Forskning verkar visa att det är ett problem, både för skolans kompensatoriska uppdrag, men också för kunskapsuppdraget. Skolverket och Skolinspektionen har i flera rapporter beskrivit hur skolor misslyckas med demokratiuppdraget. Få lärare har en förståelse för vad uppdraget innebär i praktiken. Mycket ord men lite handling kan sammanfatta rapporterna. Problemet anses både vara på en organisatorisk nivå såsom i det pedagogiska. I och med fokus på internationella kunskapsmätningar, tidiga betyg, reformer kring skolans kunskapsuppdrag och decentralisering har uppdraget kring demokrati i klassrummet urholkats. Det har medfört att lärare saknat verktyg att arbeta med demokratiuppdraget i praktiken. Lärare upplever svårigheter och anser att de finns få exempel på hur man förenar ämnesdidaktik med skolan demokratiuppdrag. Läs några av rapporterna här och här.

De senaste 20 åren har det skett ett tydligt skifte i hur skolan styrs. Skiftet har varit mot mätningar, betyg och internationella kunskapstester. Mål och resultatstyrning har bidragit till nya styrinstrument för skolan. Skolor ska via mätning och jämförelse av data styra och fördela sina resurser. Dessa olika mätningar har troligen varit nödvändiga för att få ett samlat grepp kring en skola med tusentals huvudmän på en ökande konkurrensutsatt skolmarknad. Men det har uppenbarligen lett till flera konsekvenser för skolan, och då särskilt för skolans demokratiuppdrag. Det PISA tillsammans med andra internationella kunskapsmätningar gör är att endast fokusera på skolans kunskapsuppdrag, inte dess demokratiuppdrag, vilket ger direkta konsekvenser för verksamheten och hur lärare ser på skolans roll och uppdrag. Det i sig påverkar exempelvis lärares val av lektionsinnehåll, undervisningsmetod, organisationsform. Det får även konsekvenser kring vilka kvalitetsmått skolan följer upp och använder sig av. Detta har lyfts fram i flertalet studier och undersökningar. Läs ex. här.

Som tidigare beskrivits är demokrati i skolan inte bara att undervisa för och om demokrati. Syftet med uppdraget är att ge alla elever möjligheter att utvecklas så långt som möjligt. Skola ska vara en språngbräda ut i samhället och ska via demokratisk fostran möjliggöra för en klassresa. Genom att ge varje elev förutsättningar för att göra sin röst hörd inom klassrummet är tanken att de ska ut och förändra sin omvärld. Men har verkligen alla elever förutsättningar att lyckas i den svenska skolan? Flera rapporter visar att skolans kompensatoriska uppdrag har misslyckats. Läs ex denna artikel.

Vad är demokrati i skolan egentligen?

Demokrati för mig innebär att skolans båda uppdrag – kunskapsutveckling och demokrati – får gå hand i hand. Demokratisk fostran är för mig att välja ett innehåll i lektioner som vidgar människors perspektiv och som får dem att förstå sig själva, varandra och vår omvärld. Det är ett innehåll som engagerar, ifrågasätter och använder sig av dilemman. Undervisningen kan med fördel utgå från frågor och teman som: Hur ser vi på förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och ekologisk mångfald? Hur fördelar vi resurser i samhället? Vad innebär det att vara människa i vår värld? Hur skiljer sig mina erfarenheter och världsbild mot andra människors? Hur kan vi förstå, tolka, hylla och värdesätta olikheter mellan människor?

Demokrati för mig innebär att de arbetsformer och den metodik som används i klassrummet gör att varje elev får utveckla sin egen röst. Att vi får lyssna på andra. Att vi får ifrågasätta och ställa frågor kring sådant vi undrar om. Det innebär att vi ser vinsten med att bilda en gemenskap där vi känner en trygghet, tillit och tilltro till oss själva och varandra. Det gäller både i klassrummet med arbetskamraten bredvid till utanför klassrummets väggar, på raster, i samhället och i våra hem. Skolan är en arena där vi ska bli lyssnade på, uppmuntras att utveckla våra tankar och där jag som elev får möta ett demokratisk ledarskap som stödjer mig att ta mina första staplande steg ut för att upptäcka min omvärld.

Demokrati för mig är att i skolan vara en del av en undervisningsgemenskap där vi utvecklar både kunskap och vänskap. En demokratisk skola värdesätter relationer och uppmuntrar elever att både tänka och tala. Skolan ska vara en plats där jag kan säga “Jag håller inte med dig för att…” och därefter mötas av nyfikenhet av lärare och elever i min närhet.

Ju mer jag funderar kring vad som hänt med demokratiuppdraget i skolan ju mer insikt får jag i hur denna fråga skär sig igenom flera av de problem som skolan brottas med. Synen på skolans uppdrag påverkar hur lärare ser på undervisning, elevens roll, skolans syfte och vilka mål vi sätter för undervisningen. Hur man ser på skolans demokratiuppdrag påverkar innehåll på lektioner, val av arbetsformer och vad för kunskaper och värden som värdesätts. Att demokratiuppdraget har urholkats har lett till flertalet konsekvenser och problem för läraren i klassrummet. Mer om dessa konsekvenser kommer i nästa del.

I del 2 kommer jag beskriva hur det kom sig att vi mer och mer fått en skola utan ett fokus på demokrati – där individualism, nya läroplaner, mäthysteri, avprofessionalisering av lärarkåren och New Public Management påverkat synen på skolans roll i samhället såväl som inom professionen. I del 3 funderar jag kring hur demokratis återtåg skulle kunna se ut.

Del 1: Vart tog demokratin vägen?
Del 2: En skola utan demokrati – hur gick det till?
Del 3: Dags för demokratins återtåg – hur gör vi?

Vad anser du om demokrati och skola? Kommentera gärna!