I debatten om skola hörs sällan lärares röster. Ofta är röster utanför skolan starkare och ges mer plats. Detta kan leda till att definitionen av vad skola är och hur god undervisning ser ut lämnas åt lekmän, vilket gör att lärare kan uppleva avvikelser mellan sin vardag och hur bilden av skolans möjligheter och utmaningar visas upp. Det polariseras och målas ofta upp dikotomier, trots att lärares verklighet är betydligt mer nyanserad och komplicerad än så. Vi som driver denna blogg (Jennie Wilson och Niclas Fohlin) jobbar med skolutveckling för att vi vill stärka lärares professionalitet och autonomi. Vi vill bidra till att stärka lärares röster i bruset och utveckla ett starkare professionsspråk. De senaste åren har vi haft kurser och utbildningar över hela Sverige där vi återkommande för samtal med lärare. Vi möter lärare i olika ämnen och åldrar, elever, fritidspedagoger, specialpedagoger och rektorer. Genom dessa möten och samtal målas en annan bild upp än de som syns på debattsidorna. Två synsätt som ofta lyfts fram i debatten om skolan ett traditionellt och progressivt sätt att se på kunskap och lärande. Vi känner att dessa perspektiv kan användas för att se enkla mönster eller tolka olika handlingar och lärares val i undervisningen. Men de är mycket trubbiga i att beskriva en pedagogisk helhet och hur lärande kan gå till i klassrummen. Vi vill därför här beskriva dessa två perspektiv och skapa en bredare förståelse för lärarens balansakt i klassrummet.

Traditionell och progressiv undervisning

Det finns inte ETT sätt att undervisa eller tänka kring lärande och utveckling. Tur det! Det finns ett enormt utbud av förhållningssätt, perspektiv, metoder och verktyg för undervisning. Vissa har funnits så länge vi kan minnas och vissa har blivit populära en kortare tid. Ta kooperativt lärande som ett exempel. Att lära genom samarbete har människor gjort i alla tider, och sedan ungefär 50 år tillbaka finns det en gemensam forskningsdefinition kring begreppet cooperative learning inom undervisning. Kooperativt lärande kan beskrivas som ett förhållningssätt (vi lär oss mer när vi gör det tillsammans) och en pedagogisk-didaktisk metod vars syfte är att få lärare att tänka i nya banor och få fler verktyg för att bedriva en kvalitativ undervisning. I det pedagogiska forskningsfältet hamnar just cooperative learning åt det progressiva hållet, med fokus på socialt lärande och samhällsanknytning.

För att synliggöra hur ett sätt att tänka, såsom kooperativt lärande, förhåller sig till andra förhållningssätt och metoder lägger vi ibland in dem i det vi kallar för en didaktisk kompass. Syftet är att förstå hur olika sätt att tänka kan komma från samma eller olika idétraditioner och synsätt. I denna kompass har vi två faktorer och fyra fält. Den ena faktorn vi tittar på är var synsättet hamnar på skalan traditionellt-progressivt. Ju mer traditionellt, desto mer lärarstyrt, läromedelsstyrt och klassrumsbetonat är lärandet. Ofta lärs innehållet ut steg för steg. Ju mer progressivt, desto mer sker lärandet i sociala sammanhang där samtal och samarbete får mycket plats. Kopplingen till samhället betonas och elevers motivation att lära är viktig. Utifrån en progressivt tankesätt ska eleven över tid bli en problemlösare och känna sig kompetent att forma sin omvärld. I debatter målas dessa två perspektiv ofta upp som helt motsatta varandra med tanken att en lärare måste välja det ena eller det andra. Förespråkare för den ena eller andra perspektivet målar upp nidbilder av varandra. Traditionell undervisning kallas ofta för gammalmodig och auktoritär, medan progressiv undervisning kallas flumpedagogik och att man lämnar eleverna åt sitt eget öde. Men måste det verkligen vara det ena eller det andra? Vi tror inte det.

För att nyansera bilden lägger vi på ytterligare en faktor: hög grad av lärarstruktur — låg grad av lärarstruktur. Vid hög grad av lärarstruktur leder läraren arbetet framåt, steg för steg. Läraren håller ihop gruppen och ger stöd och vägledning för att sätta mål, följa upp och utveckla lärandet. Vid låg grad av lärarstruktur har eleverna mer frihet och leder sin egen process för att pröva sina idéer. Med hjälp av dessa två faktorer skapar vi en kompass för att synliggöra hur man kan se på olika pedagogisk-didaktiska metoder och förhållningssätt.

I politik och i samhällsdebatten pratas det ofta som om “det rätta” sättet att undervisa på enbart finns i ett eller möjligtvis två av dessa fält, och att lärare enbart rör sig på en sida av mittlinjen. Utifrån vår egen praktik, besök i kollegors klassrum, observationer runt om i Sverige och samtal med hundratals lärare kan vi konstatera att klassrum sällan ser ut så i verkligheten. Vi vet inte en enda lärare som arbetar uteslutande “progressivt” eller uteslutande “traditionellt” varenda sekund. Om du besöker ett klassrum ser du inte bara katederundervisning eller fortlöpande grupparbeten. Allt som oftast väljer lärare sitt sätt att undervisa utifrån lektionens innehåll, elevernas behov och vad som gynnar lärandet i just den situationen. Vi tror även att det i alla dessa fält finns bra sätt att undervisa på som kan leda till att elever lär sig och utvecklas. De flesta lärare vi stött på rör sig mellan dessa fält för att skapa en varierad undervisning med ett tydligt syfte. En lärare kan under en och samma lektion använda sig av flera didaktiska förhållningssätt och metoder.

Exempel: En lärare vi besökte under en matematiklektion började i en lärargenomgång där denne presenterade ny information. Syftet var att alla skulle få en gemensam bild av det de skulle lära sig om. Därefter gav läraren en uppgift att lösa i par, där eleverna skulle se till att båda förstod hur de löste ett gemensamt problem. Syftet var att skapa stöd mellan elever och att läraren ville lyssna på vad de kunde. Efter att läraren klargjorde några vanliga missuppfattningar gick undervisningen över i att arbeta med några uppgifter en-och-en. Syftet var att läraren ville att eleverna skulle prova på enskilt för att få en bild över sin egen förståelse. Läraren hade därefter en återsamling där denne repeterade några saker som denne sett att eleverna haft svårt med. Läraren ville sedan gå över i en uppgift som var mer fri. Eleverna skulle använda sin kunskap för att skapa egna matematiska problem till parallellklassen. Lektionen fortsatte och läraren gjorde nya didaktiska val utifrån lektionens innehåll, syfte och vad som skedde i undervisningen.

Det vi upptäckte i vår egen praktik och när vi träffade lärare var att de flesta av oss lärare har många verktyg i de två traditionella fälten och en del verktyg i fältet med eget skapande och kreativa processer, men att många av oss saknar verktyg i fältet med progressivt lärande med hög grad av lärarstruktur. Detta leder till att det inte alltid blir som vi vill när vi försöker få till samarbete mellan elever. Istället för effektikt lärande tillsammans blir det att eleverna lämnas ensamma i arbetet där någon kanske gör allt och någon gör inget. Vi märkte att lärare behöver fler praktiksa verktyg för att arbeta med sturkutrerat samarbete. För att kunna vandra mellan de olika fälten och skapa en varierad och kvalitativ undervisning behövs det vi kallar för en didaktisk medvetenhet och didaktisk repertoar.

Didaktisk medvetenhet

Didaktisk medvetenhet handlar om lärares känsla för vad som behövs, när och varför. Denna medvetenhet behövs för att kunna göra val i undervisning kring de didaktiska frågorna vad, varför och hur. Det handlar om en känsla för vad för innehåll som kan engagera eleverna, varför det är relevant för dem och hur jag lär ut det på bästa sätt – att välja innehåll och metod efter syfte. I praktiken innebär det att jag under lektionens gång kan känna av när jag behöver byta riktning. Det kan vara att jag märker att eleverna har många missuppfattningar, så jag väljer att samla ihop klassen för en ny genomgång. Det kan vara att jag märker att många elever är någon annanstans i tankarna, så jag använder ett parsamtal för att aktivera alla och få med dem på tåget. Jag ser ett behov hos eleverna och har en känsla för vart jag behöver gå för att möta det behovet. En lärares didaktiska medvetenhet utvecklas genom:

• praktik
• reflektion – både enskild och gemensam
• att bli observerad och diskutera innehåll, ledarskap och syfte
• didaktisk innehållsanalys

Dels behöver jag förstå hur jag väljer ut och sammanför ett innehåll med mitt ledarskap. Jag behöver utveckla en känsla för elevernas förutsättningar, intressen och behov. Dels behöver jag undervisa och testa på olika sätt att undervisa på för att lära mig vad som behövs och när det behövs. Jag behöver även reflektera kring min undervisning. Vad hände? Varför blev det som det blev? Vad kan jag förändra?

Didaktisk repertoar

Det räcker inte med att vara medveten om vad eleverna behöver. Jag måste också ha verktyg för att ge dem det, verktyg för att röra mig åt det håll jag känner att både innehåll och eleverna behöver. Har jag inte dessa verktyg blir jag stillastående och ofta frustrerad över att det inte blir som jag vill. En lärares didaktiska repertoar behöver innehålla en bred verktygslåda, gärna i alla fält så att vi kan gå dit vi vill när vi känner att det behövs. En lärares didaktiska repertoar kan till exempel utvecklas genom:

• observationer av lektioner
• didaktiska diskussioner
• fortbildning
• material
• böcker

Med fler verktyg får jag som lärare ett större handlingsutrymme. Det ökar min professionalitet och ger mig en rikare förståelse för mitt didaktiska uppdrag.

Ökad autonomi, självkänsla och professionalitet

Vårt mål när vi utbildar pedagoger inom kooperativt lärande är att ge dem fler verktyg (ökad didaktisk repertoar) och en ökad tro på sig själva som ledare i klassrummet (ökad didaktisk medvetenhet), då vi sett att verktyg inom det progressiva och lärarstyrda fältet ofta saknas. Det innebär inte att andra sätt att tänka eller andra “fält” ska tas bort eller inte behövs. Verkligheten är komplex. Varken lärare eller elever vinner på att polarisera skolan och sätta det ena mot det andra. Istället behöver vi ha en förståelse för att ju fler tankesätt och verktyg vi har desto bättre val kan vi göra i de situationer vi hamnar i. När jag har en didaktisk medvetenhet och en didaktisk repertoar som matchar lektioners innehåll och elevers behov kan jag göra mer informerade val i min undervisning. Då kan jag utveckla mitt didaktiska ledarskap. Det kan ge mig mer autonomi, en tro på mig själv och ökad professionalitet som pedagog, vilket leder till goda effekter för mig själv och mitt mående, men också för mina elever, skola och samhälle.

Skrivet av: Niclas Fohlin & Jennie Wilson