Jag förundras fortfarande över hur vi i skolan kan göra något som inte fungerar, om och om igen, utan att förändra eller göra något annat istället. Jag har sett förskoleklasslärare sitta i ring med tjugo barn där de låter ett barn i taget säga en tanke och kämpar med att alla i gruppen ska sitta tysta och vänta på sin tur. När jag varit tillbaka flera månader senare gör en frustrerad lärare samma sak och eleverna vrider och vänder på sig för att de inte kan sitta still. Jag har sett lärare som om och om igen ber elever att inte ropa svaret rakt ut i en handuppräckning utan att förändra hur de genomför samtal i klassen. Jag har sett lärare som tjatat på högstadieelever att ha med sig penna på lektionen, där lektionstid försvinner till att gå och hämta i skåpen, utan att ha med sig en klassuppsättning med pennor på lektionen. Jag har sett lärarna skicka ut trettio klasser om 600 elever samtidigt på den korta rasten och förundras över att det blir konflikter och stök i kapprummen. En lärare sa till mig på ett samtal “Detta gör mig galen!” Ja, att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat är galenskap.

Jag ha arbetat i skolan i snart 20 år och kan konstatera att det krävs en hel del för att förändra skolan, även när en förändring verkligen behövs. Jag tänker ofta att skolan är som vaccinerad mot förändring. Det krävs en hel del för att något nytt och bättre ska smitta och putta skolan i en ny riktning. Varför är det så? Jag tror det beror på många saker. För det första har skolan en djuprotad historia och tradition, och många av de pedagogiska metoderna som används idag är desamma som har använts i århundraden. Detta skapar en känsla av stabilitet och trygghet, men det kan också göra det svårt att tänka utanför boxen och prova nya saker. Det som är nytt blir alltid skärskådat hårdare än det som redan finns. Trots att en del av det som finns idag kan vara rent skadligt för elevernas lärande och mående och behöva förändras. Jag har många exempel på detta, även saker jag själv gjort i undervisningen, som kan härledas till vad min egen lärare gjorde för mer än 30 år sedan. Det är så lätt att göra saker utan reflektion, bara för att det alltid gjorts.

För det andra finns det ofta en kultur av motstånd mot förändring inom skolan. Lärare och personal kan känna sig överväldigade av alla de krav som ställs på dem, och det kan vara svårt att hitta tid och energi för att utveckla nya sätt att undervisa. Dessutom kan det finnas en känsla av att “så här har vi alltid gjort”, som gör det svårt att se bortom systemet. Vi kan helt enkelt inte se en annan verklighet än klasser, skolbänkar, scheman och skolgårdar. Vi är låsta i en roll för att passa en viss “kostym”. När vi provar något nytt är det lätt att det nya inte “passar” skolans sätt att organisera och vi går sedan tillbaka till “business as usual”.

Slutligen är skolan en stor och komplex organisation, med många intressenter som alla har olika åsikter och prioriteringar. Att göra förändringar kan innebära att man måste navigera genom byråkrati, övertyga beslutsfattare och få med sig alla lärare på samma sida. Detta kan ta tid och kräva mycket tålamod och lång uthållighet. Jag har pratat med rektorer som sagt att de ska skapa förändringar hos lärare och elever eller förändra hur undervisning bedrivs, som flera år senare, trots stora ansträngningar, säger att de precis kommit igång och har år kvar innan en förändring faktiskt sker.

En känd skolprofessor sa en gång till mig när jag presenterade mig som förstelärare och utvecklingsledare: Att förändra skola är som att simma bredvid en Finlandsfärja och putta den till höger. Lycka till! Skolan är en stor och tung institution som rör sig i en viss riktning, och att försöka ändra dess kurs kan ofta verka omöjligt. Men det är viktigt att vi fortsätter att kämpa för förändring och vågar tänka utanför boxen. Genom att utmana oss själva och varandra kan vi skapa en skola som är mer inkluderande, kreativ och relevant för dagens samhälle.

Jag vill inte säga att det vi idag gör i alla lägen är “sämre” eller “bättre” än något annat. Det finns ofta en rationalitet med mycket vi gör. Men ibland undrar jag om några av de saker som vi gör i skolan verkligen är vettiga, eller om vi borde förändra dem. Här är några av de frågor jag funderat på den senaste tiden.

• Varför lär vi fortfarande ut många av skolans ämnen på mer eller mindre samma sätt som vi gjorde för hundra år sedan, när världen har förändrats så mycket sedan dess? Bör inte metoderna vi använder förändras mer än de gör nu för att hjälpa våra elever att navigera i en komplex värld?
• Varför ägnas så mycket tid i skolan att få elever att lära sig fakta utantill, till skillnad mot att lära elever att få en djupare förståelse för ämnet? Är det för att vi vuxna är rädda för att världen inte alltid är så svart-vit, eller kanske för att det är bekvämare att fortsätta undervisa som vi alltid har gjort?
• Varför arbetar eleverna så mycket enskilt i böcker och läromedel i skolan när de i livet behöver kunna samarbeta med andra för att lösa problem? Varför ska vissa livskunskaper “komma sen” och inte tränas här och nu i skolan?
• Varför prioriterar vi fortfarande vissa ämnen mer, t ex matematik, när vi vet att det finns andra färdigheter och kunskaper som är viktiga för att lyckas och må bra i livet?
• Varför läser vi böcker för att träna läsning i skolan? Borde vi inte läsa för att det är spännande texter som får oss att tänka, känna och uppleva nya saker?
• Varför tror många att tävlan och individualism inom skolan ska hjälpa eleverna att lära sig och må bra? Eleverna ska tävla om betyg, lärarens uppmärksamhet och vem som kan mest. De ska inte hjälpa varandra och inte kopiera sin granne. Det ses som fusk! Varför ska elever separeras från varandra när de lär sig?
• Varför lägger vi så mycket fokus på det stilistiska i språk, såsom grammatik och ordklasser, när det viktigaste för oss är att hitta vår egen röst och kommunicera med andra människor om vad vi tänker och tycker?
• Vad för ämnen skulle vi ha idag om skolan “startade om” utan kunskap om den ämnesfördelning vi har som härstammar från antiken och upplysningstiden?
• Om alla barn ska ha en meningsfull skolgång, varför ger vi då samma låsta uppgifter till elever med olika förmågor och begåvningar? Är det för att vi saknar kunskap i skolan om hur vi kan använda mer komplexa uppgifter till eleverna där de stimuleras på sin nivå?
• Varför har vi fortfarande klassrum som är utformade som fabriker från förra seklet, där eleverna sitter i rader och läraren står vid tavlan och predikar kunskap? Är det för att det är det mest effektiva sättet att lära sig i dagens samhälle? Är det för att det fungerar? Finns det bättre sätt att lära sig?
• Varför behandlar vi fortfarande eleverna i en klass som om de vore en homogen grupp, när vi vet att varje elev har sina egna styrkor, svagheter och behov? Varför blir vi ofta förvånade när elever lär sig olika fort?
• Varför fokuserar skolan fortfarande så mycket på att memorera fakta och göra standardiserade prov, istället för att uppmuntra elevernas kreativitet och problemlösning? Är det för att vi tror att kunskap är statisk och oföränderlig, och att det enda sättet att mäta den är med prov?
• Varför separerar vi ämnen som matematik, historia och bild, när de i verkligheten är integrerade och sammanflätade? Är det för att det är enklare att organisera undervisningen på det sättet, eller för att vi tror att eleverna inte kan hantera att tänka på flera olika saker samtidigt?
• Varför lägger vi så mycket fokus på betyg i skolan, istället för att ge personlig återkoppling och uppmuntra eleverna att prova nytt och utvecklas? Är det för att vi tror att eleverna inte kommer att lära sig någonting om de inte hotas med dåliga betyg, eller för att vi vill att de ska konkurrera med varandra? Hur skulle en betygfri skola se ut?
• Varför har vi fortfarande en hierarkisk struktur där läraren ses som den enda källan till kunskap och där eleverna ofta ses som passiva mottagare? Är det för att vi tror att lärare vet allt och eleverna inte vet någonting, eller för att vi inte vill att eleverna ska ifrågasätta auktoriteter? Hur kan vi se på elever som kompetenta människor som bär på egna frågor och funderingar om världen?
• Varför fokuserar vi så mycket tid på att lära ut fakta och information, när det blir lättare för varje dag att hitta information online? Bör vi inte lägga än mer tid på att lära eleverna hur de kan värdera och tänka kritiskt kring information och hur man kan lösa problem och använda kunskap i autentiska situationer?

Ja… listan kan göras än längre med grubblerier jag haft under senaste året. Jag är egentligen inte kritisk till skolan som institution, jag är en pedagogsjäl ut i fingerspetsarna. Jag tror på undervisning och bildning för alla. Jag ser mig därför som en bildningsförespråkare. Jag tror däremot det är hälsosamt att tänka till kring skolan och kritisk granska hur vi gör saker. Min fru kallar mig ofta för en grubblare. Senast såg hon mig sitta stilla i soffan och sa: “Tänker du på skolan, igen?”.

Politiskt så ska ju skolan lösa alla samhällets problem. Men jag tycker få stannar till och tänker till kring vad skolan faktiskt ska göra och vara i samhället, såväl som i elevernas liv. Här tycker jag även vi lärare borde tänka till och samtala mer med varandra. Varför skulle t ex två timmar mer matematik i skolan hjälpa våra elever? Varför inte två timmar mer dans? Varför ska problem i skolans organisation avhjälpas med lovskola eller professionsprogram för lärare? Vad är egentligen resonemanget att skolans digitalisering har “gått för långt”? Hur då “för långt”, enligt vad för premiss? Varför ska läroplanen ha mer fokus på fakta? Hade den inte det förut? Vad är meningen med de förändringarna egentligen? Varför har vi inte en mer öppen debatt om skolans varande och syfte i dagens samhälle? Vad ska vi egentligen ha skolan till? “Tänker du på skolan igen, Niclas?!”. Ja, det gör jag. Gör du?