Jag lyssnade precis på ett avsnitt av Elevhälsopodden från 2021, där psykolog Stefan Boström intervjuar skoljuristen Maria Refors Legge. De vrider och vänder på vad tillsynsplikten, skollagen och grundlagen innebär för pedagoger i skolan. Intressanta tankegånger kring komplicerade frågor där det finns få enkla svar. Jag rekommenderar verkligen att ni lyssnar. Vi behöver ibland i ett akut läge agera kraftigt eller ingripa i nödvärn. Där är lagen tydlig. Kring andra saker, som ordningsstörningar, elever som inte lyssnar, elever som inte tar av mössan, elever som svär, är det mer otydligt. Skolor kan här ha olika konsekvenser som samtal till föräldrar, samtal med rektor, skickas ut ur klassrummet, kvarsittning, avstängning. Ett ord som återkommer, och som Stefan nämner i ett blogginlägg senare, är ordet får. Skollagen säger vad vi får och inte får göra när det gäller ordningsstörningar. Utifrån detta skapas handlingar, metoder och tankesätt. Vi FÅR förbjuda mobiltelefoner, vi FÅR skicka ut eleven, vi FÅR ha konsekvenstrappor, vi FÅR ha belöningssystem. Men vad BÖR vi göra? Visst är den frågan mycket viktigare?

Maria säger att “Vad som är tillåtet är ju annorlunda mot vad som är lämpligt”. Här lämnar hon över till lärarkåren. Vad är lämpligt att göra? Vad bör vi göra långsiktigt för att inte behöva ta till de där akuta konsekvenserna? Konsekvenser och straff kan inte vara ett mål i sig. Ibland kan en snabb åtgärd behövas i ett akut läge. Men vi kan inte stanna där. Vi måste gå vidare till vad vi bör göra. Vad är bra för eleven? Vad är bra för gruppen? Vad är bra för samhället? Det förebyggande arbetet är mycket mer effektivt för att skapa en gynsam lärandemiljö än att införa sanktioner och konsekvenser utifrån auktoritära metoder.

Kring alla metoder och handlingar vi inför i skolan måste vi titta bakom det omedelbara görandet och se vilka värderingar och normer som ligger bakom handlingen. Vad skickar denna handling ut för signaler? Vilken typ av klassrum skapas om vi gör detta över tid? Ibland när vi lärare hör talas om en metod eller blir tillsagda att testa något nytt eller agera på ett visst sätt, kan vår magkänsla säga att något inte står rätt till. Vi känner inom oss att något skaver. Vi behöver lyssna på vår magkänsla och undersöka djupare varför vi känner så. Ibland kan det bero på att även om handlingen kan vara effektiv i stunden, så stämmer den inte överens med de värderingar vi har i svensk skola. Även om en tydlig konsekvens när en elev har mössa på sig gör att färre elever har mössa på sig – vad skickar det ut för signaler när elever ska straffas? Även om jag får skicka ut en elev som stör klasskamraterna flera gånger – vad skapar det för klassrumsklimat långsiktigt om det görs upprepade gånger?

Jag minns tydligt ett tillfälle där jag upplevde detta. När jag började arbeta som lärare fick jag snabbt en utmaning som jag tror att en hel del av er känner igen. Jag hade vissa elever som ofta pratade rakt ut istället för att räcka upp handen. Jag fick några olika råd för hur jag kunde lösa detta . Det första var att ignorera eleven om de inte räckte upp handen. Att inte svara, att inte ge uppmärksamhet, att inte lyssna. Så fort de räckte upp handen skulle jag ge dem ordet och uppmuntra att de begärde ordet på rätt sätt. Det andra (om detta första inte fungerade) var att ringa hem varje dag eleven hade pratat rakt ut. Att ignorera en elev om de inte räcker upp handen kan vara effektivt för att få dem att räcka upp handen. De lär sig att de bara får uppmärksamhet om de gör på rätt sätt. Att ringa hem är ofta något elever inte vill att läraren gör, så det kan göra att de slutar med ett beteende. Jag kan förstå det. Trots logiken i det var det något som skavde i mig. Att ignorera en elev som ville berätta något kändes inte bra. Att ringa hem för att en elev vill berätta något för mig, om än på “fel” sätt, kändes inte bra. Vilka signaler skickar detta beteende ut om jag gör så ofta? Hur kan det påverka eleven över tid? Vilka värderingar och normer signalerar jag genom att göra så här? Eleven kan lära sig att:

• de måste ropa ännu högre för att höras
• deras tankar inte är önskvärda
• det är okej att ignorera människor
• de inte är omtyckta
• de är jobbiga
• deras närvaro är störande

Är detta det jag vill ha i mitt klassrum? Är det så jag vill att mina elever ska känna? Är det detta jag vill skapa långsiktigt? Jag FÅR ignorera eleven om hen inte räcker upp handen. Men är det vad jag BÖR göra? och är det något jag vill göra varje gång? Vad kan jag göra långsiktgit? Vad bör jag göra istället?

Eleven hade ett behov av att prata och bli lyssnad på. Istället för att ignorera eleven gav jag hen fler tillfällen att prata och bli lyssnad på. Jag strukturerade flera parsamtal där eleven fick prata med en bordskamrat. Flera gånger under en lektion fick de diskutera lektionens innehåll. Korta parsamtal – 30 sekunder här, en minut där, fem minuter lite senare kring en djupare fråga. Jag använde handuppräckning mer sällan. Jag berättade också för föräldrarna när jag mötte dem att deras barn delade med sig av så spännande saker på lektionerna och lyssnade så bra på sina kamrater. Vad lärde sig eleven av detta förfarande?:

• deras röst är viktig
• klasskamrater och lärare är intresserade av vad de har att säga
• de kommer att få prata på varje lektion
• de är omtyckta
• deras närvaro och delaktighet är något positivt
• det är viktigt att lyssna på andra

Över tid löste det här mitt problem med att eleven pratade rakt ut. Hens behov av att få prata och bli lyssnad på tillfredsställdes genom undervisningen. För mig kändes detta sätt betydligt bättre än att ignorera och säga till. Jag är glad att jag följde min magkänsla och hittade ett bättre sätt.

När det gäller att skapa arbetsro, gemenskap och en god lärandemiljö i skolan behöver vi fundera på vad vi bör göra, inte enbart vad vi får göra. Vrid och vänd på era rutiner och konsekvenser för att undersöka vad de skickar ut för signaler långsiktigt. Signalerar de det ni vill? Stämmer de överens med skolans värdegrund? Lägger de en bra grund för vårt demokratiska samhälle? Om de inte gör det kan det vara bra att försöka hitta andra sätt att göra det på, för att skapa en långsiktig och hållbar lösning.

När vi (jag och Niclas) har utbildningar med lärare pratar vi ofta om det här i förhållande till metoder i skolan, såsom kooperativt lärande. Det är inte metoden i sig som är viktig, utan värderingarna bakom och de normer metoden skapar i ett klassrum över tid. Jag kan göra på många olika sätt och använda flera olika metoder, men mitt mål är att skapa en undervisning där elever lär sig så mycket som möjligt och mår bra tillsammans. Jag vill skapa en undervisningsgemenskap där elever vill varandra väl, blir ett stöd för varandra och där jag som pedagog räcker till. För att göra det använder jag olika metoder, t ex kooperativt lärande, som hjälper mig att skapa ett klassrum jag tror på och som gör mig stolt.

När du möter en ny metod – i en artikel, en bok, ett poddavsnitt, hos en kollega, av en skolkonsult eller från en rektor – se till att ni tillsammans tittar bakom själva metoden och undersöker vilka värderingar denna metod sprider och formar över tid. Vilken skola vill ni ha? Bidrar denna metod till att skapa den skola ni vill se? Eller får jag lite ont i magen när jag använder metoden? Om det är så, vad tror jag det beror på?