Det är mycket som jag tycker går åt fel håll kring skolan. Ekonomiskt, politiskt och pedagogiskt. Vi har stramare budget, en avprofessionalisering av vår yrkeskår och krav på tidigare betyg och hårdare tag i en allt mer resultat- och målstyrd skola. 1000 skolhuvudmän ska leka skola på en öppen skolmarknad som försöker tjäna pengar på undervisning. Samtidigt finns det knappt ekonomi att fylla skolbiblioteket med böcker och fler elevassistenter sägs upp inför hösten. Jag undrar ofta hur jag själv, vi lärare, kan hitta styrkan att orka kämpa i sådana här utmanande tider. När nu det börjar närma sig sommarlovet har jag funderat och tänkt en hel del på vad det är som gör att vi lärare går upp varje morgon och gör jobbet när det finns så mycket som är emot oss att göra det bra.

Det finns få yrken som lämnar ett obestridligt avtryck på individer och samhället i stort. Ett sådant yrke är att vara lärare. Lärarens roll är speciell då den formar framtiden. Vi är med och formar framtidens drömmare, innovatörer, ledare och samhällsförändrare. Som lärare är vi ofta så upptagna med våra dagliga uppgifter att vi glömmer att reflektera över hur djupgående inverkan vi har på våra elever. Vi planerar och genomför lektioner. Men vårt yrke slutar inte där. Vi samtalar och vägleder våra elever, stöttar dem i deras lärande, mående och liv. Det arbetet innefattar såväl ett socialt arbete som ett akademiskt yrke.

Varje lektion vi förbereder, varje extra minut vi spenderar med att ge återkoppling, varje gång vi hjälper en elev att lösa ett problem eller förstå något nytt, sår vi ett frö som kan gro till något nytt och vackert. Tyvärr får vi inte alltid se frukten av vårt arbete på en gång – ibland tar det år för dessa frön att blomstra – men varje sådan insats bidrar till att forma våra elevers framtida liv och drömmar. Det är något underbart och mäktigt med att vara lärare, med förmågan att påverka och förändra, och att få vara en del av våra elevers resa genom livet.

Det är nu snart dags att klappa oss själva på axeln. Titta tillbaka på året som har gått och för oss själva erkänna de otaliga prestationer vi har gjort. Att se alla de sätt på vilka vi har gjort en skillnad – stora som små. Att vara lärare är mer än ett yrke, det är ett ansvar och en myndighetsutövning såklart, men kanske mest av allt, en ära. Jag tycker vi borde vara mer stolta över oss själva än vad vi är.

Att vara lärare är ett av världens svåraste yrken. Vi står inför många utmaningar – stramare budgetar, nedskärningar, och den ständiga kampen att balansera elevernas behov mot de resurser vi har tillgängliga. Men i detta inlägg vill jag inte bara diskutera dessa utmaningar, utan också belysa hur vi, trots alla svårigheter, fortsätter att göra en skillnad. Hur vi, som lärare, står i frontlinjen för att kämpa för våra elevers bästa. Låt oss nu ta en stund att verkligen uppskatta det arbete vi gör och de framsteg vi har gjort. För det är vi som bygger framtiden, en elev och ett klassrum i taget. Vem skulle annars göra det?

Jag har tänkt en hel del på hur jag tror undervisning kommer att förändras i framtiden. Det finns flera utmaningar både i och utanför klassrummet som på något sätt kommer att påverka vad undervisning är och hur vi ser på elever, lärande och oss lärare. Senast i raden är introduktionen av AI som exploderat detta år med konst, dikter, sånger och texter som helt eller delvis görs av en AI. Vi lämnar heller inte över en perfekt värld till våra barn. Konflikter och krig i världen, klimatförändringar och ekonomisk orättvisa är olösta problem som behöver åtgärdas. Troligtvis kommer vi att lämna över dessa problem till våra barn att lösa. Vad för kunskaper och förmågor kommer detta kräva att de har och hur kommer det påverka undervisningen i framtiden?

För 10 år sedan (2013) var jag på en föreläsning med Jackie Gerstein som pratade om framtidens lärande och hur hon trodde undervisningen skulle förändras. Titeln på föreläsningen var: Schools are doing Education 1.0; talking about doing Education 2.0; when they should be planning and implementing Education 3.0.

För fler år sedan bytte jag arbetsplats och började på en ny skola. När det sker ser man sådant som är bra i det nya och sådant man kanske aldrig såg som var bra med sin förra skola. I den här nya skolan märkte jag direkt att eleverna knappt kunde läsa. De var flera år efter mina tidigare elever på min förra skola. Inte nog med det. De hade inga bänkböcker de läste, ingen elev satt extra kvar och läste på fritids, inga elever pratade om böcker de gillade och i de olika klassrummen arbetade de främst med uppgifter och arbetsblad. Under mina fyra första veckor på skolan såg jag inte en enda elev läsa något annat än instruktioner på tavlan eller sporadiska faktatexter i NO. Inte konstigt att de var efter?! Jag lyfte denna fråga med kollegorna under ett krismöte om elevernas läsning och fick många anledningar till att det var så här. Eleverna gillar inte att läsa. De kan inte läsa. De har inga böcker hemma. Vi har inga böcker i skolan. Eleverna är från kulturer där böcker inte är viktiga. “Jaja… men vad kan vi göra åt detta då?” frågade jag. Det blev helt tyst i lärarrummet. Efter mötet pratade en lärare med mig. “Det är faktiskt aldrig någon som sagt så innan, ja alltså… vad kan vi göra? I alla fall inte på riktigt.” Jag frågade läraren om vi skulle samarbeta kring något. “Visst! Jag är på!”, svarade hon. Det blev startskottet kring ett läsprojekt som varade i flera år på skolan. För visst fanns det massor vi kunde göra. Vi lärare måste våga prova och försöka, i stället för att hamna i ursäkter och klagomål. Det krävs en kollektiv ansträngning för att förbättra något och det är inte lätt. Men vi måste försöka göra det bättre! Vem ska annars göra det?

Jag besökte två lärare som båda skulle leda ett samtal i sin klass. I båda klasserna skulle eleverna diskutera i smågrupper kring frågor som berörde lektionens innehåll. Efter att ha varit i båda klassrummen träffades vi alla tre för att diskutera hur det gick och vad lärarna lärt sig. En lärare var missnöjd: “Eleverna kan ju inte prata med varandra. De klarar inte av det. Många var tysta och några andra började prata om något annat”. Den andra läraren var nöjd: “Det gick fantastiskt. Vilka bra samtal det blev mellan eleverna! Jag kunde gå runt i rummet, lyssna, uppmuntra och mysa!” Lärarna började diskutera varför det blev så olika utfall. Kunde det vara dagsform? Tryggheten i gruppen? Vana att kunna samtala? Efter några minuter frågade jag lärarna “Vad skulle eleverna prata om?” Den ena läraren sa: “Vi jobbade med spökhistorier… innan vi skulle läsa en läskig saga fick eleverna berätta för varandra om vad som gör dem rädda när lampan släcks!” Den andra läraren svarade: “Vi skulle arbeta med ordklasser och eleverna skulle prata om vad som är skillnaden mellan adjektiv och verb.” I vilket klassrum tror du elevernas samtal fungerade väl? Varför då?

Jag vill prata om något som jag tror är väldigt viktigt när det gäller att skapa meningsfullhet och en stark gemenskap i klassrummet – innehållsval i undervisningen.

Lärmiljö är något som vi alla har erfarenhet av, oavsett om det är i ett klassrum, på en studieplats, hemma eller på en arbetsplats. För mig är det viktigt att skapa en god fysisk och social lärmiljö som är anpassad till mina elevers behov och förutsättningar. Det handlar om att skapa en kultur av lärande, att använda varierande miljöer och metoder samt att möjliggöra för eleverna att få tillgång till material som de behöver.

Jag tror att det är viktigt att tänka på att det som fungerar för en elev eller grupp kanske inte passar för alla. Därför behöver jag alltid vara öppen för att anpassa min undervisning och skapa en lärmiljö som fungerar för alla elever i klassen. Det är viktigt att ständigt tänka på hur den fysiska miljön påverkar elevernas lärande. Jag försöker alltid att skapa en inbjudande och stimulerande miljö där eleverna känner sig trygga och bekväma. Att möblera rummet på ett sätt som gör det lätt för eleverna att samarbeta och få tillgång till det material som de behöver är det viktigaste. Men sen då? Hur formar vi den bästa lärmiljön för gruppen framför oss?

Jag förundras fortfarande över hur vi i skolan kan göra något som inte fungerar, om och om igen, utan att förändra eller göra något annat istället. Jag har sett förskoleklasslärare sitta i ring med tjugo barn där de låter ett barn i taget säga en tanke och kämpar med att alla i gruppen ska sitta tysta och vänta på sin tur. När jag varit tillbaka flera månader senare gör en frustrerad lärare samma sak och eleverna vrider och vänder på sig för att de inte kan sitta still. Jag har sett lärare som om och om igen ber elever att inte ropa svaret rakt ut i en handuppräckning utan att förändra hur de genomför samtal i klassen. Jag har sett lärare som tjatat på högstadieelever att ha med sig penna på lektionen, där lektionstid försvinner till att gå och hämta i skåpen, utan att ha med sig en klassuppsättning med pennor på lektionen. Jag har sett lärarna skicka ut trettio klasser om 600 elever samtidigt på den korta rasten och förundras över att det blir konflikter och stök i kapprummen. En lärare sa till mig på ett samtal “Detta gör mig galen!” Ja, att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat är galenskap.

Om du tänker att ett klassrum där elever känner glädje och lust att lära, där de ivrigt öppnar upp sitt läromedel för att ta reda på nästa fakta och där de ber om att få ta hem boken de läst för att fortsätta lära sig mer är en dröm som aldrig kan bli sann; då är denna text inte skriven för dig. Men om du tror att utveckling av undervisning är möjligt, att ni kan nå er vision om den goda undervisningen tillsammans genom att utveckla undervisningen; då ska du läsa vidare.

Att arbeta med skolutveckling och utvecklingsprocesser kring lärares klassrumspraktik är komplext. Skolan som organisation och lärares undervisningspraktik kan sägas vara vaccinerad mot förändring. De finns flera anledningar till att förändring av undervisning är utmanande. Alla som jobbar i skolan har själva gått i den. Att göra förändringar i ett system med lång tradition och historia kräver ansträngning. Vidare är skolan utsatt för påtryckningar från flera håll, från politiker, styrdokument och samhället, vilket kan störa skolutveckling och hindra innovation. Skolan har även en “kostym” som få förändringar passar i. Kostymen består till exempel av homogena åldersgrupper, scheman och klassrum som ofta är givna med yrkesroller som är någorlunda låsta i sitt sätt att agera. Det gör att få saker “passar” kostymen vilket kan hämma utveckling och leda till att förändringar i klassrummet snabbt kan gå tillbaka till “business as usual”. Samtidigt finns det en stor misstro hos oss lärare mot utveckling av undervisning som inte är byggd på lång ackumulerad erfarenhet. Det leder till en paradox där skolan ibland kan behöva innovation inom flera områden men där de innovationer som finns, även de med god evidens, inte blir implementerade. Att utveckla och förändra sin egen undervisning är svårt nog. Att lyckas initiera förändring i andras undervisning är svårare. Att förändra andra i ett system som inte vill förändras kräver stort tålamod och hårt arbete.

Forskning om kooperativt lärande sträcker sig från 1960-talet fram till idag med mer än 700 individuella studier och 27 metastuder som försöker beskriva, definiera, mäta effekt, observera, jämföra, intervjua elever och lärare, utveckla, implementera och problematisera kooperativt lärande. Varje vecka publiceras det ca 1-3 nya studier om KL i världen. Forskning finns på alla stora språk och kommer främst från länder som USA, Israel, Kanada, Sydkorea, Holland och Japan. I norden återfinns forskning främst från Finland och Danmark med ett tiotal studier gjorda i Sverige och Norge. Att samla hela forskningsfältet är en uppgift som skulle ta flera år att genomföra. I detta inlägg försöker jag istället beskriva vad forskningen kommit fram till som har direkt påverkan på dig som lärare när du använder eller lär dig om KL.

En lärare frågade sina kollegor på en utvecklingsträff hur man blir ett proffs på att leda elever när de samarbetar. Till att börja med är samarbete som arbetsform är ingen quick fix. Det kräver långsiktigt och medvetet arbete där elever utvecklar sin förmåga att samverka med varandra över tid. Det innebär att eleverna behöver gå från att enbart dela tankar med varandra till att utmana, ifrågasätta, utveckla och fördjupa lärandet tillsammans. Vi lärare kan möjliggöra denna resa genom vårt sätt att leda eleverna. Det innebär att vi behöver identifiera utvecklingsområden och därefter lära elever hur de kan stödja, uppmuntra och bereda väg för varandra så att de lär sig så mycket som möjligt. Syftet för en lärares instruktioner och återkoppling till sin grupp bör därmed vara att de ska nå längre i sina resonemang och därmed lära sig mer kunskaper och färdigheter än vad de skulle klarat av om de var ensamma. Varje elev ska gå ur ett möte med andra med mer kunskaper och ökad förståelse för innehållet de arbetar med.

Skolan behöver vara en plats där eleverna får uppleva glädje, där de lär sig, utforskar, pratar, tänker, skapar, drömmer och formar sin identitet. För många elever är dock skolan en obehaglig plats där de främst gör prov och blir bedömda för sin insats, eller, där de kanske blir utsatta för mobbning och kränkningar. Så behöver det inte vara! En skolstart är både en möjlighet att börja om, eller, att kunna fortsätta sin utvecklingsresa. Det kan handla om att testa nya grepp och skapa nya rutiner eller komma in i de kända rutiner ni har skapat tidigare. Vi vuxna kan se till att så många elever som möjligt får en bra start i skolan efter en ledighet. I världen händer ständigt nya katastrofer och konflikter som gör oss alla oroliga. Skolan har en enorm potential att vara kollektivt helande kraft som kan stödja vår ungdom att finna mod att förändra världen till något bättre. Det är i unga människor vi kan sätta vårt hopp för en bättre morgondag. Vuxna inom skolan kan alla göra en stor skillnad för eleverna genom vårt bemötande och engagemang.