Det är mycket som jag tycker går åt fel håll kring skolan. Ekonomiskt, politiskt och pedagogiskt. Vi har stramare budget, en avprofessionalisering av vår yrkeskår och krav på tidigare betyg och hårdare tag i en allt mer resultat- och målstyrd skola. 1000 skolhuvudmän ska leka skola på en öppen skolmarknad som försöker tjäna pengar på undervisning. Samtidigt finns det knappt ekonomi att fylla skolbiblioteket med böcker och fler elevassistenter sägs upp inför hösten. Jag undrar ofta hur jag själv, vi lärare, kan hitta styrkan att orka kämpa i sådana här utmanande tider. När nu det börjar närma sig sommarlovet har jag funderat och tänkt en hel del på vad det är som gör att vi lärare går upp varje morgon och gör jobbet när det finns så mycket som är emot oss att göra det bra.

Det finns få yrken som lämnar ett obestridligt avtryck på individer och samhället i stort. Ett sådant yrke är att vara lärare. Lärarens roll är speciell då den formar framtiden. Vi är med och formar framtidens drömmare, innovatörer, ledare och samhällsförändrare. Som lärare är vi ofta så upptagna med våra dagliga uppgifter att vi glömmer att reflektera över hur djupgående inverkan vi har på våra elever. Vi planerar och genomför lektioner. Men vårt yrke slutar inte där. Vi samtalar och vägleder våra elever, stöttar dem i deras lärande, mående och liv. Det arbetet innefattar såväl ett socialt arbete som ett akademiskt yrke.

Varje lektion vi förbereder, varje extra minut vi spenderar med att ge återkoppling, varje gång vi hjälper en elev att lösa ett problem eller förstå något nytt, sår vi ett frö som kan gro till något nytt och vackert. Tyvärr får vi inte alltid se frukten av vårt arbete på en gång – ibland tar det år för dessa frön att blomstra – men varje sådan insats bidrar till att forma våra elevers framtida liv och drömmar. Det är något underbart och mäktigt med att vara lärare, med förmågan att påverka och förändra, och att få vara en del av våra elevers resa genom livet.

Det är nu snart dags att klappa oss själva på axeln. Titta tillbaka på året som har gått och för oss själva erkänna de otaliga prestationer vi har gjort. Att se alla de sätt på vilka vi har gjort en skillnad – stora som små. Att vara lärare är mer än ett yrke, det är ett ansvar och en myndighetsutövning såklart, men kanske mest av allt, en ära. Jag tycker vi borde vara mer stolta över oss själva än vad vi är.

Att vara lärare är ett av världens svåraste yrken. Vi står inför många utmaningar – stramare budgetar, nedskärningar, och den ständiga kampen att balansera elevernas behov mot de resurser vi har tillgängliga. Men i detta inlägg vill jag inte bara diskutera dessa utmaningar, utan också belysa hur vi, trots alla svårigheter, fortsätter att göra en skillnad. Hur vi, som lärare, står i frontlinjen för att kämpa för våra elevers bästa. Låt oss nu ta en stund att verkligen uppskatta det arbete vi gör och de framsteg vi har gjort. För det är vi som bygger framtiden, en elev och ett klassrum i taget. Vem skulle annars göra det?

Vad är meningen med skolan? Vad tänker eleverna kring meningen med skolan? Hur kan vi öka elevernas känsla av mening? En metod för att stärka elevers motivation, lärande och känsla av meningsfullhet är att arbeta med elevernas eget värdeskapande. Värdeskapande lärande syftar till att få större balans mellan eget lärande och att skapa värde för andra, genom att låta eleverna under sin skolgång vid vissa tillfällen använda sina kunskaper för att påverka omvärlden på riktigt. Det kan innebära att eleverna skapar mervärde för lokalsamhället, organisationer och människor i eller utanför skolan. Lärandet blir då relevant här och nu: inte bara för provet eller betygen, utan för andra människor, direkt. I värdeskapande lärande får eleverna och omvärlden mötas. Värdeskapande lärande är ett begrepp som utvecklats ur det fokus som funnits på entreprenörskap i skolan och entreprenöriellt lärande. Lackéus (2020) skriver att värdeskapande lärande ger en ny dimension till entreprenörskap som är mer lärandefokuserad och därför passar in bättre i skolvärlden: “Viewing entrepreneurship as new value creation is thus both a broader and more learning-orientated definition of entrepreneurship” (s. 940).

Värdeskapande lärande handlar om att låta eleverna använda sina kunskaper för att skapa värde för andra här och nu. Det kan vara i det lilla, att skapa värde för klasskamraten närmast eller en annan klass på skolan, men kan också vara att skapa värde för människor utanför skolan, i närsamhället och världen. Vem som är mottagaren i ett värdeskapande projekt kan variera. Det kan exempelvis vara parallellklassen, en förskola i grannskapet, föräldrarna, närsamhället, landet eller världen. Vad värdet kan bestå i kan vara så enkelt som att läsa för den yngre årskursen, men också att påverka omvärlden och skapa förändring.

Kommunikation är en grundläggande färdighet som är avgörande för elevernas framgång i skolan och i livet. Att kunna kommunicera effektivt kan hjälpa eleverna att uttrycka sina idéer och åsikter, samarbeta med andra och lösa problem på ett konstruktivt sätt. Kommunikation är ett samspel mellan flera parter där vi möter varandra och påverkar varandra. Brister i kommunikation kan leda till konflikter och missförstånd. Lärare behöver därför skapa goda förutsättningar för eleverna att utveckla sina kommunikativa förmågor i klassrummet. I denna text kommer vi att utforska några strategier och metoder som lärare kan använda för att utveckla elevernas kommunikativa förmåga.

Skapa en trygg och tillåtande miljö

För att våga uttrycka sina tankar inför andra behöver eleverna känna sig trygga med gruppen. Läraren behöver skapa en tillåtande miljö där ofärdiga tankar välkomnas och uppmuntras, där det viktiga inte är att ha rätt utan att undersöka och stötta varandra. Läraren behöver visa att olikheter är något positivit och att vi kan lära oss mer när vi tänker på olika sätt. Elever behöver få lära känna varandra och bygga relationer med klasskamrater så att de vågar säga vad de tycker och be om hjälp. Läraren behöver skapa möjlighet för eleverna att bli nyfikna på varandra. Läraren kan exempelvis:

• Ha en rutin för hur elever hälsar på varandra på morgonen eller i början av lektionen.
• Se till att eleverna lär sig varandras namn.
• Ha en rutin för hur elever tackar varandra och avslutar lektionen gemensamt.
• Möta elevernas frågor och missuppfattningar med nyfikenhet.
• Ställa frågor där det finns många olika svar och där olika perspektiv gör att eleverna lär sig mer.
• Se till att elever ofta får vända sig mot varandra och ställa frågor kring innehållet, som “Vad tycker du?” “Vad var intressant för dig?” “Vad har du lärt dig?” “Vad vill du veta mer om?”

Läs mer om att bygga en trygg grupp HÄR. Läs om korta strategier för att skapa trygghet inför samtal HÄR.

Innehållet påverkar upplevelsen, meningsfullheten och elevernas engagemang när de lär sig. Att välja ett relevant och meningsfullt innehåll är därför ett av lärarens främsta uppdrag när undervisning designas.”

Meningsfullt lärande – demokrati och samtal i skolan (2021, s. 113)

Var börjar vi när vi designar vår undervisning? För mig är svaret självklart: Vi börjar i VAD och VARFÖR. Vad är det eleverna ska lära sig om? Varför ska de lära sig om det? Varför är det relevant och viktigt för dem? När innehållsvalet är gjort funderar jag på HUR lärandet ska gå till och hur eleverna ska få ta till sig, bearbeta och förstå innehållet. De arbetsmetoder vi använder färgar elevernas syn på sin egen och varandras roll i undervisningen. Vid val av metoder kan jag därför förverkliga skolans demokratiska uppdrag och bygga en god lärgemenskap där elever vill varandra väl.

En kritik som ibland riktas mot kooperativt lärande är att fokus ligger enbart på HUR, på metoden, och att innehållet och lärandet glöms bort. Det finns många forskningsbaserade tips och verktyg inom kooperativt lärande, och hur vi konkret stöttar elever att ta till sig innehållet och bearbeta det tillsammans är en viktig del. Syftet är dock aldrig att detta ska ske på bekostnad av VAD och VARFÖR. VAD och VARFÖR behöver väljas först, sen kan vi ta tag i HUR och fundera på hur eleverna bäst lär sig och utvecklar nya kunskaper. Kooperativt lärande handlar om att skapa en lärande gemenskap där elever vill varandra väl och stöttar varandra att utvecklas så långt som möjligt. Men metoden är aldrig målet i sig. Målet är god undervisning med bra kvalitét.

Jag har tänkt en hel del på hur jag tror undervisning kommer att förändras i framtiden. Det finns flera utmaningar både i och utanför klassrummet som på något sätt kommer att påverka vad undervisning är och hur vi ser på elever, lärande och oss lärare. Senast i raden är introduktionen av AI som exploderat detta år med konst, dikter, sånger och texter som helt eller delvis görs av en AI. Vi lämnar heller inte över en perfekt värld till våra barn. Konflikter och krig i världen, klimatförändringar och ekonomisk orättvisa är olösta problem som behöver åtgärdas. Troligtvis kommer vi att lämna över dessa problem till våra barn att lösa. Vad för kunskaper och förmågor kommer detta kräva att de har och hur kommer det påverka undervisningen i framtiden?

För 10 år sedan (2013) var jag på en föreläsning med Jackie Gerstein som pratade om framtidens lärande och hur hon trodde undervisningen skulle förändras. Titeln på föreläsningen var: Schools are doing Education 1.0; talking about doing Education 2.0; when they should be planning and implementing Education 3.0.

För mer än fem år sedan kom vår första bok om kooperativt lärande ut: Grundbok i kooperativt lärande – vägen till det samarbetande klassrummet. Som alltid när man läser gamla texter ser jag hur vi kunde skriva det tydligare och bättre språkmässigt (jag ber om ursäkt för stavfel och syftningsfel 🙂 ), men jag ser också nya perspektiv och lärdomar som har vuxit fram sedan texten skrevs. Jag bläddrade lite i boken nu i veckan och fastnade vid ett stycke som nu betyder ännu mer för mig än när vi skrev det.

“Ogden (2003) påpekar att socialt lärande är ett område som det ofta förväntas mycket av, men undervisas lite i. Han poängterar att en social läroplan som syftar till samarbetsträning är av begränsat värde om miljön i skolan eller klassen präglas av konkurrens. Den måste därför kompletteras med en kompetensfrämjande miljö. När detta väl tas upp i skolan är det ofta under specifika EQ-lektioner någon eller några gånger per termin, vilket inte är tillräckligt för att utveckla eleverna och påverka deras psykosociala miljö.”

Grundbok i kooperativt lärande – vägen till det samarbetande klassrummet, s24-25

För fler år sedan bytte jag arbetsplats och började på en ny skola. När det sker ser man sådant som är bra i det nya och sådant man kanske aldrig såg som var bra med sin förra skola. I den här nya skolan märkte jag direkt att eleverna knappt kunde läsa. De var flera år efter mina tidigare elever på min förra skola. Inte nog med det. De hade inga bänkböcker de läste, ingen elev satt extra kvar och läste på fritids, inga elever pratade om böcker de gillade och i de olika klassrummen arbetade de främst med uppgifter och arbetsblad. Under mina fyra första veckor på skolan såg jag inte en enda elev läsa något annat än instruktioner på tavlan eller sporadiska faktatexter i NO. Inte konstigt att de var efter?! Jag lyfte denna fråga med kollegorna under ett krismöte om elevernas läsning och fick många anledningar till att det var så här. Eleverna gillar inte att läsa. De kan inte läsa. De har inga böcker hemma. Vi har inga böcker i skolan. Eleverna är från kulturer där böcker inte är viktiga. “Jaja… men vad kan vi göra åt detta då?” frågade jag. Det blev helt tyst i lärarrummet. Efter mötet pratade en lärare med mig. “Det är faktiskt aldrig någon som sagt så innan, ja alltså… vad kan vi göra? I alla fall inte på riktigt.” Jag frågade läraren om vi skulle samarbeta kring något. “Visst! Jag är på!”, svarade hon. Det blev startskottet kring ett läsprojekt som varade i flera år på skolan. För visst fanns det massor vi kunde göra. Vi lärare måste våga prova och försöka, i stället för att hamna i ursäkter och klagomål. Det krävs en kollektiv ansträngning för att förbättra något och det är inte lätt. Men vi måste försöka göra det bättre! Vem ska annars göra det?

Jag besökte två lärare som båda skulle leda ett samtal i sin klass. I båda klasserna skulle eleverna diskutera i smågrupper kring frågor som berörde lektionens innehåll. Efter att ha varit i båda klassrummen träffades vi alla tre för att diskutera hur det gick och vad lärarna lärt sig. En lärare var missnöjd: “Eleverna kan ju inte prata med varandra. De klarar inte av det. Många var tysta och några andra började prata om något annat”. Den andra läraren var nöjd: “Det gick fantastiskt. Vilka bra samtal det blev mellan eleverna! Jag kunde gå runt i rummet, lyssna, uppmuntra och mysa!” Lärarna började diskutera varför det blev så olika utfall. Kunde det vara dagsform? Tryggheten i gruppen? Vana att kunna samtala? Efter några minuter frågade jag lärarna “Vad skulle eleverna prata om?” Den ena läraren sa: “Vi jobbade med spökhistorier… innan vi skulle läsa en läskig saga fick eleverna berätta för varandra om vad som gör dem rädda när lampan släcks!” Den andra läraren svarade: “Vi skulle arbeta med ordklasser och eleverna skulle prata om vad som är skillnaden mellan adjektiv och verb.” I vilket klassrum tror du elevernas samtal fungerade väl? Varför då?

Jag vill prata om något som jag tror är väldigt viktigt när det gäller att skapa meningsfullhet och en stark gemenskap i klassrummet – innehållsval i undervisningen.