Om du tänker att ett klassrum där elever känner glädje och lust att lära, där de ivrigt öppnar upp sitt läromedel för att ta reda på nästa fakta och där de ber om att få ta hem boken de läst för att fortsätta lära sig mer är en dröm som aldrig kan bli sann; då är denna text inte skriven för dig. Men om du tror att utveckling av undervisning är möjligt, att ni kan nå er vision om den goda undervisningen tillsammans genom att utveckla undervisningen; då ska du läsa vidare.
Att arbeta med skolutveckling och utvecklingsprocesser kring lärares klassrumspraktik är komplext. Skolan som organisation och lärares undervisningspraktik kan sägas vara vaccinerad mot förändring. De finns flera anledningar till att förändring av undervisning är utmanande. Alla som jobbar i skolan har själva gått i den. Att göra förändringar i ett system med lång tradition och historia kräver ansträngning. Vidare är skolan utsatt för påtryckningar från flera håll, från politiker, styrdokument och samhället, vilket kan störa skolutveckling och hindra innovation. Skolan har även en “kostym” som få förändringar passar i. Kostymen består till exempel av homogena åldersgrupper, scheman och klassrum som ofta är givna med yrkesroller som är någorlunda låsta i sitt sätt att agera. Det gör att få saker “passar” kostymen vilket kan hämma utveckling och leda till att förändringar i klassrummet snabbt kan gå tillbaka till “business as usual”. Samtidigt finns det en stor misstro hos oss lärare mot utveckling av undervisning som inte är byggd på lång ackumulerad erfarenhet. Det leder till en paradox där skolan ibland kan behöva innovation inom flera områden men där de innovationer som finns, även de med god evidens, inte blir implementerade. Att utveckla och förändra sin egen undervisning är svårt nog. Att lyckas initiera förändring i andras undervisning är svårare. Att förändra andra i ett system som inte vill förändras kräver stort tålamod och hårt arbete.
Läs mer