En av skolans uppgifter är att hjälpa människor att hitta läsaren i sig själva. Jag och Niclas har precis skrivit ett helt kapitel om den gemenskapsbildande litteraturen i en ny bok (kommer sommaren 2023). Jag vill dela några av de tankarna här.

Jag har alltid älskat att läsa. För mig var det ett pris, en lycka, att få en stund med en bok. Så var det inte för alla mina klasskamrater när jag gick i skolan. Många kämpade med läsningen, och många fick inte det stöd de behövde för att ens komma över tröskeln in i den litterära världen. En sak som ofta förbryllade mig när jag gick i skolan var att en del lärare använde tyst läsning som ett straff, som en konsekvens när vi inte skötte oss. “Nu är det för stökigt och högljutt, nu slutar vi med den här uppgiften, ta fram bänkböckerna och läs tyst!”. Vad skickar det ut för signaler till eleverna? “Passa er, om ni inte sköter er måste ni läsa!” Skapar det nyfikenhet och läsglädje? Skapar det spännande möten med böcker? Bjuder det in fler elever i böckernas värld? Jag tror inte det.

Hur kan vi då göra för att skapa en läsgemenskap i klassen och tillgängliggöra litteraturen för fler?

Läs mer